Recension: Ett färgrikt och utmanande spektakel
Hundratals studerande vid Konstuniversitetet deltog i förverkligandet av Stormen på Musikhuset.
William Shakespeares skådespel med musik av Jean Sibelius. Regi: Ville Sandqvist; scenografi: Suvituuli Saari; kostymplanering: Sofia Pantouvaki, Mimosa Norja, Heli Salomaa, Lauren Sever, Susanna Suurla; ljusplanering: Antti Silvennoinen; ljudplanering: Markus Bonsdorff; maskering: Tuija Luukkanen. I rollerna: studerande vid Konstuniversitetet (Sibelius-Akademin och Teaterhögskolan). Sibelius-Akademins symfoniorkester och kammarkör, dir. Tuomas Hannikainen. Musikhuset 21.11.
Konstuniversitetet producerar både musiker och skådespelare, och på Aalto-universitetet kan man studera scenografi och kostymdesign. Samarbetet mellan skolorna gav upphov till en färgrik storproduktion av en sällan hörd klassiker, Shakespeares Stormen med musik av Sibelius.
Musikhusets konsertsal är ingen optimal teatersal, och dessutom tog den stora orkestern upp hälften av scenen, men regissören Ville Sandqvist hade förvandlat problem till resurs. Föreställningen spred ut sig på läktarna och började utanför salen.
Genom glasväggarna kunde man se hur ett sällskap av italienska aristokrater lider ett skeppsbrott, och kören och orkestern strömmade in i salen. Publiken befann sig mitt i stormen.
Dirigenten Tuomas Hannikainen och Sibelius-Akademins symfoniorkester började uvertyren kraftigt, och jag blev besviken då den slutade så abrupt. Många små pärlor var dock på väg. Stormen (1925) är Sibelius sena mästerverk, ett ymnighetshorn av idéer, färger och karaktärer.
De skeppsbrutna tar iland på trollkarlen Prosperos ö, och det allsidiga intrigerandet börjar. Prosperos repliker hade delats mellan skådespelarna Mari Naumala och Chike Ohanwe samt dirigenten. Naumala, som förtjänar beröm för tydlig artikulation, spelade även Miranda och tidvis också Ariel. Den karismatiska Ohanwe var även Ferdinand och slaven Caliban.
Ariel flög omkring gestaltad av fem sångare (Saara Kiiveri, Alina Koivula, Laura Mäkitalo, Tuuri Viik-Dede, Hannakaisa Nyrönen) – en idé som fungerade riktigt bra. Mer problematiskt var det att aristokraterna representerades av hattar.
Komplicerat? Javisst. Det var utmanande att hänga med när talaren byttes mitt i en replik. Å andra sidan kändes det fräscht att bara lyssna på textens flöde genom olika kroppar.
Sandqvist hade bearbetat texten utgående från Eeva-Liisa Manners finska översättning. Egna tillägg fanns med, mest i den roliga men utdragna scenen där Ohanwe sökte upp en ny Caliban (Mikko Sateila), Trinculo (Jussi Vänttinen) och Stephano (Henri Tikkanen).
Här framhävdes de shakespeareska egenskaperna som Sandqvist nämner i programhäftet: karaktärerna vänder sig till publiken och är medvetna om att ett skådespel är på gång.
Sateila, Vänttinen och Tikkanen formade en välsjungande komisk trio. Även Arielarna var gedigna, synd bara att texten i sångerna blev ofta grötig. De platinablonda perukerna och nyansrika dräkterna var visuellt läckra. De luftfyllda molnen var ett annat speciellt lyckat visuellt element.
Hannikainen var primus motor för projektet, som blev sista konserten i hans konstnärliga doktorsexamen. Dirigenten blev en aktiv del av händelserna på scenen, och hans engagemang ledde till njutbara musikaliska resultat.
När Stormen med Sibelius musik fick sitt finska uruppförande i Nationalteatern år 1927, gav föreställningen anledning till mycket diskussion. Så är väl fallet med lördagens engångshändelse också. Ett var säkert såväl då som nu: musiken är gränslöst fascinerande.