Inte bara solskenshistorik för Lilla Teatern

Med åren har en hel del Lillan-litteratur tillkommit. Det kändaste bidraget är tveklöst Vivica Bandlers eget vittnesmål.

Under sin tid vid rodret, 1955 till 1967, satte den legendariska teaterchefen Lilla Teatern på kartan med uppsättningar av ny, djärv europeisk dramatik (Ionesco, Dario Fo med flera), Bez revyer och förstås mumintrollen som tack vare Bandlers nära relation med Tove Jansson fick göra succé också på Lillans scen. Bandler samlade ensemblen i sitt kök på Villagatan och myntade talesätt som "spara på tändstickor, drick champagne" – för några år sedan kunde man faktiskt beskåda den von Frenckellska avtagerskans Diordräkter på nära håll när de ställdes ut på Teatermuseet.

Självbiografin Adressaten okänd, som hon skrev tillsammans med Carita Backström, är ett stycke teaterhistoria, men också en oerhört kompetent jagfiktion där Bandler på ett fängslande sätt iscensätter sitt liv och sin person.

Också skådespelaren och teaterchefen Lasse Pöysti – en av dem som brukade sitta i Bandlers kök – och husdramatikern Bengt Ahlfors, har förevigat Lilla Teaterns historia i personligt hållna verk. Till Lilla Teatern återkommer även regissören Ralf Långbacka i sina böcker.

Under de drygt hundra första sidorna av Caterina Stenius färska Lillan-historik Här går det under! funderar jag därför på formen. Varför en så allmänt hållen historik som upprepar det som andra redan skrivit, som i själva verket i hög grad bygger på långa citat från andra skriftliga källor?

Visst, skådespelaren Birgitta Ulfsson, som tillsammans med Lasse Pöysti ledde teatern 1967 till 1974, levererar många slagkraftiga kommentarer. Om skådespelaren Nils Brandt säger hon bland annat "Bakom den där godmodiga pyknikerytan dolde sig en sån här 'Borgå-fittighet' och den kombinationen tyckte hon (Bandler red. anm.) om".

Det är också förståeligt att man velat samla det som skrivits om Lilla Teatern i ett verk, men som läsupplevelse är inledningens genomgång, särskilt av Bandlers flitigt omskrivna egid, inte väldigt medryckande.

Kursändring

Men så händer det. Legenderna "Bisse" och Lasse lämnar över rodret till 29-årige Asko Sarkola och en ny, i litteraturen mer outforskad, period i teaterns historia inleds. Och efter en lång startsträcka får därmed också boken fart.

"De hade roligt åt varandras dumma skämt, det var en unken jargong där i logekorridoren. Den där korridoren där vi brukade föra samtal om föreställningen vi hade varit med om, eller överhuvudtaget samtal om teater, de samtalen sörjde jag."

Så beskriver Birgitta Ulfsson stämningen när hon 1978 återvänder som skådespelare till Lilla Teatern.
Lillan är vid den här tiden ännu den populära scenen bland unga teaterarbetare och en ung publik, men Caterina Stenius noterar en kursändring. En med åren alltmer pragmatisk repertoarpolitik tillämpas, med fler farser och föreställningar på finska, för att balansera ekonomin.

Pengar och makt

Två av de intressantaste kapitlen i berättelsen om den senare halvan av 70-talet handlar dels om ekonomi, dels om personalens organisering.

På ett engagerande sätt skildrar Stenius den ofta svåra ekonomiska kalkylen, hur Lilla Teaterns skådespelares aktier används som säkerhet för teaterns lån och hur Sarkola låter pantsätta sitt hem för att hålla teaterskutan flytande.

Men personalens uppoffringar följs också av en växande personaldemokrati, där till och med teaterns garderobiärer organiserar sig.

Intressant är den maktkamp som pågår mellan de olika personalföreningarna, teaterchefen och delegationen, vars uppgift var att agera utomstående kontrollorgan. Stenius presenterar protokoll där det klagas på "andlig förlamning".

Politiseringen, vikten att vara "medveten" och personalens landvinningar är fascinerande i en tid och ett samhälle som präglas av ett nästan motsatt politiskt klimat.

Inte längre i opposition

Revyer som I våras, politiska solidaritetsaktioner som Tjeckoslovakien-kabarén som skrevs på en vecka efter att sovjetiska stridsvagnar rullat in i Prag 1968, och publiksuccéer som Jorden runt på åttio dagar är några höjdpunkter under den tid som kan betecknas som Lilla Teaterns "guldålder". Men kring 1980 förändras situationen.

"Publikens vi ersattes av många subjektiva jag", skriver Stenius om perioden som blir ett slags brytningsskede för Lilla Teatern.

Visst bjuder 80-talet på konstnärliga satsningar som Benno Bessons Hamlet och den ryske "demonregissören" Kama Ginkas Vaktmästare Nikitas teater, en uppsättning som utmanar skådespelarna, i allra högsta grad Asko Sarkola som efter sin insats är tvungen att söka psykiatrisk hjälp. 

Men överlag är intrycket att Lilla Teatern förlorar sin position som oppositionsteater, som den alternativa, experimentella scenen, till de fria grupperna som börjar dyka upp på fältet.

I de här passagerna förlitar sig Stenius på intervjuer i stället för böcker, men att hon ser sig tvungen att beklaga muntliga källors underlägsenhet i jämförelse skriftliga, känns onödigt. Det här är inte en akademisk avhandling, och därmed är det ganska ovidkommande för läsaren.

Dessutom ger intervjuerna Caterina Stenius möjligheten att använda sin journalistiska erfarenhet och komma med vissa motfrågor och invändningar i samtalen.

Bokens styrka är inte konstanalysen, som tvärtom ibland blir lidande. Vissa beskrivningar känns blodfattiga, till exempel "Teater är här och nu" och "Vår upplevelse i publiken bygger i hög grad på identifikation och/eller känslan av att det som framställs på scenen är autentiskt". Exemplen är visserligen vedertagna sätt att skildra teaterns funktion på, men i en fackbok som den här ger de ett alldagligt intryck.

Behållningen är sättet som Stenius visar hur personligheter, relationer – goda och dåliga – och världen "utanför" sätter sin prägel på arbetet i teaterhuset.

Det är ingen solskenshistorik Stenius skrivit. Bland annat får vi läsa om hur en ung Erik Pöysti föreslås bli biträdande konstnärlig chef av dåvarande Lillan-chefen Kaisa Korhonen, och hur han snuvas på chansen – enligt Pöysti av Asko Sarkola som har andra planer för Lilla Teaterns räkning. "Jag for hem och rullade en snöboll som var så stor som jag bara kunde, och ännu lite större, och den bollen kallade jag Asko Sarkola och jag satt hemma och stirrade på den när vårsolen smälte ner den", berättar Erik Pöysti.

Skådespelaren Tom Wentzel hör till dem som däremot drar en lans för Asko Sarkolas ledarskap, och i frejdiga ordalag beskriver tiden på Lilla Teatern som en högskola för dem båda.

"Vi bodde inemot tjugo år i samma lilla kabyss på teatern. Helt konfliktfritt var det ju inte, vi kallades av kollegorna där för det äkta paret."

Turbulent fusion

Caterina Stenius skildrar också orsaker till att Tove Appelgrens tid på tronen blev kort liksom Laura Jänttis.

I slutet av Jänttis tid som chef infaller den mest dramatiska vändpunkten, nämligen fusionen med Helsingfors stadsteater 2004. Det blir möten både före och efter sammanslagningen med skarp replikväxling och rafflande omröstningar. Många av de intervjuade som stödde sammanslagningen säger att det inte verkade finnas något alternativ. Det är överlag främst "ja-sidan" som kommer till tals, vilket kan tyckas märkligt. Stenius redogör ändå för spänningar och motsättningar och inflikar själv:
"Men kanske hade det funnits andra som hade vågat satsa, under förutsättningen att de verkligen hade fått styra teatern och kring sig samla en ensemble som var med på de osäkra noterna?"

I de avslutande kapitlen berättar förre teaterchefen Pekka Strang om hur samarbetet med Stadsteatern enbart varit en positiv erfarenhet, och får uppbackning av nuvarande chefen Raila Leppäkoski.

Strang uttrycker frustration över "trendfixering": "Om trenden ett år var genusfrågan blev den ett annat år kravet på inhemsk dramatik". Uppfattningen illustrerar hur ambitionen att ligga i framkanten prioriterats ner med åren. "Någon gång definierade jag kravet som ställdes så att man ska hitta en kvinnlig debutant som inte har skrivit någon bok och som ska vara under trettio", säger Pekka Strang i intervjun.

Lilla Teaterns seglats som Caterina Stenius beskriver i sin 400 sidor långa historik för inte sällan tankarna till den teaterskuta som flyter fram i det översvämmande landskapet i Tove Janssons Farlig midsommar. Den blev senare Lillan-pjäsen Troll i kulisserna.

Slutligen styrde Lilla Teatern in i Stadsteaterns hamn och fick där åtminstone ekonomisk trygghet, men vad gick förlorat?

Enligt Caterina Stenius har Lilla Teatern fortsatt värna om skrattet och skådespelarkonsten, "smashar och servar", som Asko Sarkola beskriver hantverket.

Men inte rör det sig längre om någon oppositionsteater, och mot bakgrunden av Lilla Teaterns historia vilar det något sorgligt över Raila Leppäkoskis vittnesmål om att många finlandssvenska teaterarbetare i dag hellre arbetar på det fria fältet än på institutioner som Lilla Teatern.