Att öppna för frågor
I boken Projekt Ines visar Anna Lindholm hur kvinnor levde och verkade under inbördeskriget. Vi får följa fem kvinnor, alla svenskspråkiga men med olika klassbakgrund, genom händelserna våren 1918.
Historia, Inbördeskriget
Först möter vi Anita Topelius, en societetsflicka, som rör sig i ett dimmigt Helsingfors hösten 1914. Utifrån dagboksanteckningar visar Lindholm hur Anitas liv tedde sig och hur den unga flickan förhöll sig till det stora kriget, till omvälvningarna i Finland och slutligen till kriget våren 1918. Samtidigt läser Lindholm brev som Ines Nyberg, hennes egen morfars mor, skrivit. Dessa skildringar varvas med reflektioner kring och citat ur Anna Forsströms dagböcker och Dagmar Ruins memoarskildringar. Forsström var engagerad i arbetarrörelsen och Ruin verkade som sjuksköterska i stridszoner. Under korta stunder möter vi även Josefina Hägg, en kvinna som hoppades att mannen skulle bli frigiven från den vita sidans fångläger.
De fem kvinnorna levde i ett 1910-tal som också medförde många förändringar i synen på kvinnligt och manligt. Som kvinnohistoriker gläds jag över att Anna Lindholm så tydligt visar vilken stor potential det ligger i kvinnoperspektivet, i den till synes enkla frågan "Vad gjorde kvinnor?" – hon tar avstamp i en kritik av androcentrisk historieskrivning, det vill säga framställningar där historien skrivs utifrån män och en självklar manlig norm.
Boken, som främst utspelar sig i västra Nyland och huvudstadsregionen, baseras på olika slag av källor, framför allt så kallade egodokument och minneskildringar. Läsaren får ta del av de överraskningar som ett arkivbesök kan medföra, och Lindholm erbjuder välformulerade beskrivningar av vardagsliv, kärlek, tragik och rädslor. Inledningsvis ges mest utrymme åt Topelius och Ruin, i slutet av boken även åt Anna Forsström vars dagböcker skildrar händelser i Helsingfors våren 1918.
Lindholm går i öppen dialog med texterna och låter sig exempelvis irriteras av den underordning som kommer till uttryck hos Dagmar Ruin. Där det är möjligt upplåter hon boksidorna åt kvinnornas egna reflektioner. Men också arkiven är skeva, de innehåller få dokument som berör kvinnor ur lägre klasser. Hägg, arbetarkvinnan från Snappertuna, syns kanske främst genom den talande tystnad som omger henne.
Historia kan vara så mycket, förutom forskning, förmedling och kultur också en medvetandeform. Lindholm drivs av en ambition att beakta allt detta och vill därför lägga grunden för ett komplext sätt att närma sig det förflutna. Det här är en viktig strävan. Bokens utgångspunkt finns i hennes västnyländska familjehistoria och i de egna, delvis känsloladdade, uppfattningarna om finländsk historia. Våra relationer till det förflutna är ju ofta känslofyllda, inte minst när det handlar om krigens stora betydelse. När det gäller händelserna år 1918 har vinnarsidans tolkningar ofta överskuggat andra minnen och traditioner, också lokalt. Till sin förvåning – och glädje – upptäcker Lindholm att det även i hennes familj funnits stänk av rött.
Att som Lindholm lyfta fram och utgå från de egna emotionerna är både angeläget och modigt, även om jag ställvis skulle ha önskat ett mera analytiskt förhållningssätt till de känslor som arbetet med Projekt Ines har väckt, och möjligen en återkoppling till studier som gjorts om minnet av år 1918.
Historia är också – eller kanske framför allt – en dialog. På ett öppet sätt visar Lindholm hur hon i befintlig forskning söker kunskap om finländsk historia. Genom att beskriva mötet med olika studier, inte bara historiska utan även litteraturvetenskapliga, visar hon hur hennes egen syn förändras och hur teoretiska perspektiv ger nya insikter. Hennes initierade reflektioner visar att sökandet efter förståelse kan vara ett äventyr i sig.
Den här boken rör sig således på många plan. Den bild av det förflutna som boken resulterar i är fragmentarisk och det är viktigt att historia också framställs på det här sättet.
Men den komplexa strukturen bäddar även för problem. Alla övergångar som fogar de mer litterära gestaltningarna till faktacentrerade eller historiografiska avsnitt är inte smidiga. Möjligen kan framställningen därför uppfattas som spretig. För mig som är universitetslektor framstår texten bitvis som en inlärningsdagbok och därför får lektorn i mig lust att kommentera i marginalen: "Fin diskussion om klass och kön!", "Bourdieu ger en god ingång när klass ska tolkas, men varför beaktas inte den feministiska kritiken av hans teoribygge?" "Vi historiker är ju ofta religionsblinda, men varför har du som religionslärare inte gjort mera av just den aspekten?".
Det är ändå i första hand mitt forskarjag som rynkar pannan under läsningen, även om Projekt Ines inte är forskning i konventionell mening. Lindholm ger stort utrymme åt sin dialog med etablerade forskare, men varför berörs inte genushistorisk forskning i högre grad? Varför detta osynliggörande i en bok där androcentrisk historieskrivning kritiseras? I Finland har kvinno- och genushistorien varit inriktad på social- och kulturhistoria, men i synnerhet yngre forskare har studerat kvinnor i inbördeskriget och händelserna 1918 utifrån genusperspektiv.
Tiina Lintunen som nyligen försvarade avhandlingen Punaisten naisten tiet (De röda kvinnornas vägar) har publicerat uppsatser om kvinnlighetsideal på den röda respektive vita sidan. Utöver avhandlingen Oroliga inför framtiden har Matias Kaihovirta publicerat flera texter om västnyländska arbetarfamiljer före, efter och under inbördeskriget utifrån ett intersektionellt maktperspektiv, det vill säga med ett tillvägagångssätt som delvis liknar det som Lindholm själv förespråkar. Och när militariserade manlighetsideal dryftas kan jag inte förstå varför Anders Ahlbäcks på många sätt lättillgängliga studier inte omnämns. Här lyfter jag fram mina Åbokollegers arbeten, men ytterligare exempel kunde hämtas från såväl Tammerfors som Vasa.
Det här ska ändå ses som randanmärkningar. Tematiken är angelägen och Anna Lindholm ger därtill utrymme åt reflektioner, känslor och mångstämmighet på ett sätt som engagerar läsaren. Boken kan också läsas som ett uttryck för en historiekultur: den visar hur minnen av inbördeskriget inte bara lever kvar och förändras utan också påverkar oss ännu i dag.
Ann-Catrin Östman
Skribenten är lektor i historia vid Åbo Akademi med kvinno-, genus- och agrarhistoria som specialområden.