Operarecension: Den unge Sjostakovitjs mästerverk
En näsa på vift, ovillig att återvända till sin bärare, är temat för Sjostakovitjs absurda opera Näsan – en gång bannlyst i det forna Sovjet.
Dirigent Michael Güttler, regi Peter Stein, nyregi Georg Rootering, scenografi Ferdinand Wögerbauer, kostym Anna Maria Heinreich. I huvudrollen Vladimir Samsonov samt trettiosex andra sångare. Operan 20.11.2015.
Ungdomsverket Näsan är en otrolig skapelse av det bara drygt 20-åriga blivande geniet Dmitrij Sjostakovitj. Operan är absurd, grotesk, satirisk, ironisk och komisk. Peter Steins snillrika produktion som lånats från Zürich får fram allt detta inte minst i den ytterst finurliga scenografin.
Kompositören lär själv senare ha påstått att det varken finns parodi eller komik i verket, bara allvar. Men vad är allvarligare än komik i samhällsironins tjänst. Operan bannlystes i Sovjetunionen och förklarades för ”entartet” i Tyskland. Bättre betyg kan väl ett kritiskt konstverk inte få! På 1960-talet började man spela Näsan på många håll. På Nationaloperan gavs operan senast år 1975 på finska.
I korthet handlar det om ”kollegieassessorn” Kovaljov som vaknar upp en morgon utan näsa. Han möter näsan på stan men den har nu fått högre samhällsrang och vill inte återvända. Symbolismen i Gogols ursprungliga text kan tolkas fritt – det handlar om en man som förlorat någonting: sin själ, sin manlighet, sin självkänsla, sin charm. Sjostakovitj har själv fingrat på texten som innehåller ett sjuttiotal (!) roller med vassa uddar i riktning mot myndigheterna och mot människans futila ambitioner.
Musiken är full av olika genrer och stilar som Sjostakovitj renodlade i sina senare verk. Men här finns allt sida vid sida, huller om buller. En skön cantilena, en galopp, sakral musik, slagverksexcesser och förbluffande ensembler smälter samman, åtminstone delvis, till ett otroligt rikhaltigt partitur.
Musiken raljerar kanske i någon mån men har också stundtals en gripande personlig, resignerad ton, en ensamhet som kännetecknar den senare mästaren. Som en liten kuriositet finns också en såg med bland instrumenten. Operaorkestern gjorde en fin prestation med underbart rytmiskt bett under Michael Güttlers precisa ledning. En liten tendens att täcka vissa sångare var svår att undvika.
I ekorrhjulet
Peter Steins ursprungliga regi har nybearbetats av Georg Rootering som gjort ett ypperligt arbete. Det väldiga persongalleriet är levande och färgstarkt.
Storyn förs framåt med fokuserad, obönhörlig logik också då den hoppar in på olika sidospår som exempelvis det visuellt vitsiga ekorrhjulet som beskriver arbetslivets trista verklighet. Ferdinand Wögerbauers scenografiska lösningar är enkla och påhittiga. De små rummen som syns i väggen och de sneda vyerna som öppnade sig är fascinerande och stilen har tydlig hänvisning till filmen och affischkonsten i början av förra seklet. Anna Maria Heinreichs epokkostymer ger sitt bidrag till ironin.
Att dela ut 70 roller är en konst i sig. Vissa sångare fick axla fyra roller, vilket är möjligt genom att rollerna är korta. Huvudrollen Kovaljov, han som förlorat näsan, tolkades utmärkt av Vladimir Samsonov, en mångsidig sångare och scenpersonlighet som också sjungit operett och musikal. Barberaren Ivan, han som påstås ha skurit av näsan, gjordes gediget av Jyrki Korhonen.
I rollgalleriet finns en lång rad tenorer som Sjostakovitj behandlar utan pardon genom att skriva extremt höga stämmor. Det är bara att beundra Andrej Popov, Alexej Sulimov, Juha Riihimäki och alla andra för deras prestationer. Jenny Lättilä (Podtotjina), Margarita Nacér (hennes dotter) och Yukie Hada (kringelförsäljare) gav välklingande och humoristiskt spelade bidrag, utan att glömma Anna-Kristiina Kaappola i kyrkoscenen.
Premiärpubliken var artigt förtjust och jag kan väl tänka mig att entusiasmen tilltar i kommande föreställningar. Ensemblen klarade galant verkets stora tekniska utmaningar.
Det mest givande med hela produktionen är mångfalden i Sjostakovitjs musik och förverkligandet som speglar denna mångfald.