Musikrecension: Mahler lever i toner från kosmos
Esko Valtaojas och Uljas Pulkkis samarbete resulterade i en åttadelad sångsvit om hur vår världsbild vidgats sekel efter sekel.
Tammerforsfilharmonikerna, dirigent Eva Ollikainen, solist Tiina-Maija Koskela, sopran. Pulkkis, Sibelius. Tammerforshuset 20.11.
Kosmos, rymden och världsalltet har alltid fascinerat människan, och astronomiprofessorn Esko Valtaoja har i dag blivit något av en guru, speciellt efter boken Kotona maailmankaikkeudessa (Hemma i världsalltet, 2001). Tonsättaren Uljas Pulkkis har läst allt av Valtaoja och när han hörde om poesin skriven för skrivbordslådan kläckte Pulkkis idén till sångsviten Lähestyminen (Närmandet) med sju av Valtaojas dikter.
Texterna inspirerade av astrofysikens stormän illustrerar tydligt hur människans världsbild vidgats genom tiderna: från uppfattningen att allt är vatten (Anaximander) eller att världsalltet består av miljarder sandkorn (Arkimedes) till uttryck om Guds storhet (”Allahu akbar” i texten inspirerad av persiske medeltidsfiguren Abd ar-Rahman as-Sufi) till Newtons tyngdlag, Einsteins tidsuppfattning och Valtaojas egen tro på poesins kraft.
Uljas Pulkkis romantiska musikaliska ideal är kända sedan länge och också här är musiken genomgående mångskiftande. Tidigare har Pulkkis ofta associerats med R. Strauss, men aldrig tidigare har han så starkt förknippats med Gustav Mahler: samma arkaiska stämningar inspirerade av orienten gör sig gällande i inledningen och senast i mellanspelet är Mahlerinfluenserna påträngande – i cellomelodin, valthornen, orkestreringen överlag, harmonierna, melodiken och dramaturgin.
Verkets främsta förtjänst måste vara den oerhört idiomatiskt skrivna sångstämman, skräddarsydd för en av de främsta sopranerna i sin generation, Tiina-Maija Koskela. Hon sjöng en stor roll strålande redan i Pulkkis Kekkonenopera för två år sedan, och gjorde det igen, med själ och hjärta.
Varje gång man konfronteras med Pulkkis musik, ställs man också inför frågan om den är trovärdig. Signalerar hans romantiska tonspråk postmodern uppgivenhet och cynism, eller är han genuint nostalgisk så att han tar upp tråden där Mahler, Schönberg och Webern lämnade den? Eller är hela hans estetik som en historisk rekonstruktion? Musiken lämnar flera frågor än svar, men klart är att slutet är det mest övertygande, skickligt skrivet.
Dirigenten Eva Ollikainen, som seglat över sju famnars hav, var rätt person att ta sig an det kosmiska världsalltet. Svårt att säga om det var mera hennes eller musikernas förtjänst, men klart är att Tammerforsfilharmonikerna spelade underbart konserten igenom: med precision och entusiasm, både i Pulkkis svit och Sibelius Lemminkäinen, med Heikki Pöyhönens utsökta solon på engelskt horn och Joona Pulkkinens sköna cellodito som satt mitt i prick, musikaliskt utformade, entusiastiskt framförda.
En kortare variant av konserten strömmades på fredagsmorgonen till 130 000 skolelever runtom i Finland från Hangö till Utsjoki.