Musikrecension: Att finna sin plats i historien
Seppo Pohjola har uttryckt glädje och stolthet över att få vara en del av musikhistoriens stora kontinuum. I fredags uruppfördes hans första pianokonsert.
Radions symfoniorkester. Dirigent: Olari Elts. Solist: Paavali Jumppanen, piano. Pärt, Pohjola, Brahms. Musikhuset 20.11.
Seppo Pohjola har uttryckt glädje och stolthet över att få vara en del av musikhistoriens stora kontinuum och traditionstyngda genrer som operan, symfonin och stråkkvartetten har varit en källa till inspiration snarare än en black om foten.
Solokonserten, icke att förglömma, och aningen överraskande är det väl att den 50-årige Pohjola först nu komponerat sitt första verk i genren. Däremot är det knappast förvånande att den konsertform han först närmar sig är den mest prestigefyllda, pianokonserten.
Med tre symfonier, fyra stråkkvartetter och fem operor i bagaget behövde Pohjola en rejäl utmaning och lyckligtvis tog sig Paavali Jumppanen an den 2013 utan beställning – en sällsynthet i dessa tider – skrivna konserten. Ett kärleksbarn, alltså, och ett sprudlande uppfinningsrikt, musikantiskt och gediget hopkommet sådant.
Den drygt halvtimmen långa helheten spelas utan paus, men man kan skönja en fyrsatsig struktur med en uppsluppen inledningssats, ett mysteriöst, snudd på pointillistiskt scherzo, en ömsom dramatisk, ömsom meditativ långsam sats och en syntetiserande final, som utmynnar i en sanslös solokadens.
Symfoniskt och virtuost
Stilmässigt är det frågan om eklekticism i den högre skolan – namn som Prokofjev, Hindemith, Bartók och Martinu passerar revy, liksom en festlig allusion till Tjajkovskijs b-mollkonsert – men Pohjolas sätt att destillera de mångahanda intrycken är helt och hållet hans eget och stundtals nog så originellt.
Det klassiska motsatsförhållandet mellan den ”symfoniska” och ”virtuosa” solokonserten tacklar Pohjola så att han lika våghalsigt som framgångsrikt balanserar polerna emellan. Stycket uppvisar klara symfoniska tendenser samtidigt som den gåpåaraktiga solostämman, som fenomenale Jumppanen tog ut vartenda uns av substans ur, är virtuos så det smattrar om det.
Även Arvo Pärt och Johannes Brahms tvingades ta ställning till sin position i den musikhistoriska evolutionen. Pärt löste det så att han skapade sig en egen stil, som han nu i fyra decennier hållit sig till. Med smärre variationer, givetvis, och den nu hörda Silhoeutte (2009) för stråkar och slagverk framstod i sina förtäckta valsrytmer inte nödvändigtvis som ett typiskt Pärtstycke.
Brahms Beethovenkomplex höll på att knäcka honom, men med en enorm kraftansträngning frigjorde han sig med den festliga första symfonin som resultat. Olari Elts, som rasande elegant koordinerade samspelet med solisten i Pohjolakonserten, levererade tillsammans med de sedvanligt välspelande radiosymfonikerna en rörlig, fräsch och mäkta energisk Brahmsetta.