Konstrecension: Dukar som sargade slagfält
När man ser Anselm Kiefers konst på fotografier får man bara en aning om vad det handlar om, en platt, blek avbild av de brutalt kraftfulla och enorma dukarna med kaskader av färg, aska, halm och lera. Den här utställningen bör avnjutas på plats.
Serlachiusmuseet Gösta, Joenniementie 47, Mänttä. Till 24.4.2016.
Det är första gången en hel utställning med Anselm Kiefers (f. 1945 i Tyskland) verk visas i Finland, han är helt enkelt så stor – han är en av världens fem mest efterfrågade konstnärer bland museer och konstsamlare. Den enda tidigare utställningen i Norden var på Louisiana i Danmark för fem år sedan.
För Serlachiusmuseerna är det en extraordinärt stor satsning, men ändå riktgivande för framtiden.
– Vi vill visa åtminstone en internationellt känd konstnär per år. Från Mänttä blickar vi rakt mot Europa, över Helsingfors, säger museichefen Pauli Sivonen.
En Kieferutställning är också praktiskt krävande, på grund av verkens storlek och tyngd. Det behövdes fem fullastade långtradare för att få utställningens trettio verk till Mänttä och man fick sätta in extra stöd för golvet i den stora utställningssalen i museet Gösta för att det säkert skulle hålla. Den tyngsta skulpturen väger tio ton.
Hela utställningen kommer från den tyska konstsamlaren Hans Grothe, som fortfarande köper konst av Kiefer. Den nyaste målningen är gjord i år och var våt vid hängningen.
Sakralt och brutalt
Kiefers verk är monumentala, episka och tunga, det sista både innehållsmässigt och bokstavligen. Det handlar mycket om andra världskriget och nazismens fasor. På 1970-talet gjorde han skandal med fotografier och målningar där han gör Hitlerhälsning iklädd sin fars naziuniform – ett provokativt grepp för att påminna om det skedda. Från och med 1980-talet började han införliva olika andliga dimensioner i sina verk.
Det är nästan lite förenklat att påstå att Kiefer målar, verken på duk innehåller så mycket annat än färg. Det är som om en ursinnig kraft gått åt duken utan att ta hänsyn till hur mycket materialet tål.
Man kan föreställa sig en målning av Caspar David Friedrich, överkörd av en lerig traktor. Det är både sakralt och brutalt. Den tjocka färgen spricker, halmstrån sticker fram ur klumparna.
Kiefer verkar vilja införliva allt i sin konst, från minsta sandkorn till universums stjärnor. De senare är han ändå tvungen att avbilda. På dukarna finns växter, en svan, ett par tofflor och flygplan och båtar i bly.
Ibland utsätter han sina verk för väder och vind, bränner dem eller skjuter på dem. Någon gång har han lämnat kvar cigarrettfimpar som ramlat på duken.
I arbetsprocessen ligger verket på gränsen mellan liv och konst. I en dokumentär som visas på museet konstaterar han, med en aning missnöje i tonfallet, att hans verk slutar förändras när de kommer till ett museum.
Strävar uppåt
Kiefers verk är fullspäckade med referenser till skönlitteratur, filosofi och religionshistoria. Det talas om att förena himmel och jord, och han hänvisar till alkemi i många verk.
En strävan uppåt är återkommande; tung jord i landskap ställs mot trappor, torn och stegar som leder upp. Också själva verken kan ränna i höjden, det är tur att det är högt i tak i museets stora sal. I de mindre rummen känns det lite trångt.
Jakobs himmelska blod är 560 x 710 centimeter. Man höjer blicken, man backar. På avstånd ser man ett pinat landskap där grenar sticker upp ur snön. På nära håll liknar den spruckna färgen misshandlad hud. Grenarna, som är fästa vid duken, kan få en att tänka på benknotor.
Verkets titel kommer från en dikt av Paul Celan, Schwarze Flocken (Svarta flingor), som handlar om förintelsen. Det erbjuder ännu ett sätt att se: att läsa. På en annan, liknande målning strömmar orden längs fårorna i jorden.
Ateljén ett allkonstverk
I dokumentären får vi följa konstnären i hans ateljé – eller är det fråga om en teaterscen, en utställning eller en hämningslös samlares lager? Kiefers ateljé i Barjac i Frankrike, där han arbetade fram till 2007, var allt det här.
Han låter mura in sig i ett valv, återbördar diamanter till naturen och härmar en vulkan genom att hälla smält bly över en jordhög. Det finns en hel del storhetsvansinne i hans arbete, men det är inte av ett störande slag. Uppsåtet är knappast att blåsa upp konstnären, utan mer ett gränslöst omfamnande av skapelsen.
Efter att han 1981 köpte blytaket på Kölns domkyrka har han använt bly i många verk, ofta i form av överdimensionerade böcker. Han har gjort magnifika skulpturer av bokhögar med ödesdiger tyngd. Utanför museet står en sådan som fått örnvingar, men den signalerar ingen flygfärdighet – tidigare har skulpturen visats inne i en bur.
Om man försöker applicera alkemi på blyböckerna, ser man att symbolen för den högt skattade kunskapen är tillverkad i den metall som räknas som den lägsta, oädlaste. I stället för att ge tyngd åt vad vi vet och vad vi upplevt, börjar det då handla om böcker som förvarare av ”död” kunskap, förträngda erfarenheter eller cementerade uppfattningar. Böckerna är dessutom oläsbara.
Å andra sidan, inne på utställningen finns en blybokhylla som lever, solrosor stäcker sig upp ur den med graciös lätthet.
Det mest fascinerande med utställningen är hur man kastas från ett synsätt till ett annat.
Kiefer säger att han inte gräver ner sig i utan borrar sig igenom historien. Den bilden säger något om hur många perspektiv som finns inbakade. En massiv utställningskatalog finns som vägvisare, men informationen vid verken är också ovanligt riklig. Det behövs.
UTSTÄLLNING VÄRD RESAN
Mänttä ligger 260 km från Helsingfors. Det enklaste sättet att ta sig dit är med bil. Man kan också ta tåg till Vilppula, lördagar och söndagar ordnar museet buss från järnvägsstationen till Gösta och Gustaf. Det går också buss från Tammerfors. Mer information finns på museets webbsida.
Serlachiusmuseernas målsättning för de båda museerna Gösta och Gustaf var 100 000 besökare i år. Målet uppnåddes den 23 oktober. Under vinterhalvåret kommer en stor del av besökarna på gruppresor. Man har haft 11 000 besökare sedan Kieferutställningen öppnade i början av oktober.
Kieferutställningen består av närmare 30 verk ur Hans Grothes konstsamling och har tidigare visats i Tyskland, Spanien och Belgien. Efter Mänttä kommer samlingen att ställas ut permanent i Mannheims konsthall i Tyskland. Serlachiusmuseerna har producerat utställningen i samarbete med tyska Stiftung für Kunst und Kultur.