Förändringsledare och tomma paket
Viirus Textfests första kväll bjuder på Kaj Korkea-ahos Dan före dan och Sara Ehnholm Hielms Vinterkriget – Here We Go Again.
Dan före dan
Text: Kaj Korkea-aho. Regi: Sinna Virtanen. Dramaturgi: Annina Enckell. Scenografi: Kaisu Koponen. Ljusdesign: Petri Tuhkanen. Ljuddesign: Samuli Laiho. Kostym: Elina Riikonen.
På scenen: Maria Ahlroth, Ole Owre Storhaug, Liisa Tremmel.
Vinterkriget – Here We Go Again
Text: Sara Ehnholm Hielm. Regissör: Anni Klein. Dramaturg: Marina Meinander. Scenografi: Janne Vasama. Ljusdesign: Ada Halonen. Kostym: Emma Taivainen. Ljuddesign: Heidi Soidinsalo. På scenen: Martin Bahne, Andrea Björkholm, Per Ehrström, Wilhelm Enckell, Carla Fri, Salla Loper.
Premiär 19.11 på Teater Viirus Textfest.
Genast i inledningen av Kaj Korkea-ahos pjäs Dan före dan blir det klart: julgubben är död. Ja, eller åtminstone en tjugofyraårig student som jobbade som julgubbe i Rovaniemis tomteby. En galning gick in i hans mottagningsrum och skar halsen av honom.
Så det är klart att julstämningen inte är på topp hos Hanna (Maria Ahlroth), Marko (Ole Owre Storhaug) och sonen Eljas. Hanna halvligger över hemmets köksbord, en bild av apati. Det är förstås den vanliga julstressen, och därtill mordet på julgubben, men mörkret som omger henne är djupare än så.
Att Kaj Korkea-ahos prosa fungerar bra också på scenen blev klart redan i fjol, då Christoffer Mellgrens dramatisering av romanen Gräset är mörkare på andra sidan gick på samma scen. Och visst känner man igen prosaförfattaren Korkea-aho också i Dan före dan. Här finns de roliga replikerna, de smått absurda situationerna och naturligtvis också mörkret som lurar bakom hörnet.
Pjäsen är ett slags kammarspel, där handlingen utspelas i en enda scen i realtid. Förutom Hanna, som väntar på make och barn, finns hennes syster (Liisa Tremmel) också där, och tillsammans snuddar de vid händelser i barndomen, besvikelser över tomma paket, krossade illusioner och barndomens övergång i vuxenlivet.
Här någonstans finns också pjäsens huvudtema, med mordet på julgubben som symbol. Det handlar om de där ögonblicken då barnets oskuld förvandlas till den vuxnes cynism och misstänksamhet. Då man inser att julgubben inte finns på riktigt, men att döden är ofrånkomlig.
Andra hemligheter och omständigheter finns också, som i Sinna Virtanens regi och Annina Enckells dramaturgi ofta får bli outtalade, oförlösta. Virtanen avdramatiserar många av de mer laddade meningsbytena med roliga detaljer, som när systern försöker prata med munnen full av O’boy-pulver. Det är lyckat, och utgör en slags motvikt till den tryckande stämning som dominerar pjäsen.
Maria Ahlroth är utmärkt som den deppade mamman. Hon verkar hela tiden stå på randen till en avgrund, skälvande inför det avgörande steget. Av det här får pjäsen sin nerv, som bär den ända till slutet.
Bitsk satir
Efter paus vankas det andra bullar, då kvällens andra uruppförande, Vinterkriget – Here We Go Again av Sara Ehnholm Hielm, är av ett helt annat temperament. Vi befinner oss i en korsu under vinterkriget, där två soldater och en lotta sitter och sörjer sin stupade kapten. Gråtmilt bedyrar de kaptenens hjältemod och knåpar, med Mannerheims porträtt i den darrande handen, ihop ett brev till den sörjande änkan. Samtidigt funderar de på vem som nu ska leda dem i försvaret mot den ryska armén.
Svaret kommer som ett brev på posten, då Martin Bahnes general Backe med stab kommer inklivande och meddelar att nya tider randas. Mannerheim är ersatt av direktör Wahlroos, och förändringsledaren Backe ska se till att krigsmakten lämnar gamla och ineffektiva verksamhetsmodeller till förmån för modernt tänkande. Det ska skäras ner, och det rejält, gärna fusioneras lite och så ska ett antal nya direktörer tillsättas för att hålla ordning på de soldater man ännu har kvar.
Kaos får det bli, det enda soldaterna behöver veta är vem deras närmaste chef är. När reformerna är genomförda är det "pulinat pois" (slutsnackat), och den som inte gillar läget är fri att dra dit pepparn växer. "Ingen är livegen i dagens Finland", som general Backe så vältaligt uttrycker saken.
Låter det bekant? Det kan bero på att det i Backes svada finns inbakat ett antal välkända citat från tiderna kring samarbetsförhandlingarna på KSF Media. Ekon från förlagsfusionen mellan Schildts och Söderströms hörs också i bakgrunden.
Ehnholm Hielms bitska satir är alltså dels allmän, riktad mot den nyliberalistiska jargong som hörs på alla håll och kanter i dag, dels mycket specifik, med två av de mest omdebatterade finlandssvenska omstruktureringarna som måltavla.
Här blottas det absurda i argumenten, som att skära ner på kärnverksamheten för att öka vinstmarginalerna, för att då kunna satsa på kärnverksamheten. Eller att göra bättre resultat med mindre resurser. Som vanligt går satiren lite i stå efter en stund, det finns helt enkelt inte så mycket mer att tillägga.
Det bästa blir till slut de många roliga replikerna, som regissören Anni Klein förvaltar med god känsla för det melodramatiska, understödd av Janne Vasamas och Emma Taivainens finurliga scenografi och dräkter.