Musikrecension: Ett kvinnligt ljus i mörkret
Sjundeåfestivalen Lux Musicae bjöd på en färsk tonsättning av Helsingforsbiskopen Irja Askolas texter i torsdags.
VOKALMUSIK
Den som ber Kimmo Hakola bli konstnärlig ledare för sin festival får vara beredd på att saker och ting händer. Så skedde även vid sympatiska Lux Musicae-festivalen i Sjundeå, som i år för sextonde gången sprider ljus och värme i novembermörkret.
Kimmo Hakolas första åtgärd var att förankra festivalen ännu stadigare i den lokala myllan, bland annat genom att vidga säsongen till att omfatta evenemang även utanför den egentliga festivalen. Stilistiskt är greppet ävenså föredömligt brett, med allt från renässans till en pinfärsk opera med lokala skolbarn involverade och inte mindre än fyra uruppföranden på programmet.
Lux Musicae, som inleddes i tisdags med konserten Stella Parland in memoriam och dagen därpå bevittnade premiären på den tvåspråkiga barnoperan Drottningens kammare, fortsatte på torsdagen med vokalensemblen Straums kyrkokonsert, benämnd Magnificat och följaktligen tillägnad Jungfru Maria.
Med den store Palestrinas och den spanske renässansmästaren Sebastián de Vivancos Magnificat-tonsättningar – i den sistnämndes fall en av inalles aderton! – som lämplig inramning hade man byggt upp ett lagom varierat program runt kvällens uruppförande, Lauri Kilpiös Jos Jumalaa ei voi.
Kilpiö hade valt att tonsätta biskop Irja Askolas tankeväckande dikt, där hon funderar kring varför inte Gud, om hens väsen ändå är bortom den mänskliga fattningsförmågan, lika väl som en Fader kunde vara en Moders öppna famn eller, varför inte, en Livmoder.
Kilpiö närmade sig ämnet utifrån ett atonalt, närmast neoexpressionistiskt perspektiv med täta harmonier och en relativt snårig textur. Kilpiö kan sitt körinstrument och många vändningar klingade nog så uttrycksfullt. Ändå undrar jag om inte textens ömt försonande, trösterika drag hade varit bättre betjänt av en varmare, öppnare och mer tonalt orienterad harmonik.
Jaakko Mäntyjärvis Lenautonsättning Die Stimme des Kindes klingade närapå rautavaaraskt fritonalt, medan Giacinto Scelsis ultraexpressivt förtätade Gloria in excelsis Deo stundom förde tanken till Erik Bergman. Orlando di Lassos Alma redemptoris mater ledde via den innerliga svenska folkkoralen I Himmelen till Griegs fina psalm med samma namn, medan Mendelssohns präktiga Mein Herz erhebet Gott, den Herrn gott och väl försvarade sin plats i helheten.
Åttahövdade Straum, som huvudsakligen består av medlemmar ur Helsingfors kammarkör, kan inte mäta sig med de allra främsta förmågorna i genren, men det man förlorade i filigranmässig precision tog man igen i en själfull helhetsklang och ett överlag levande musicerande, som kanske ändå kom bäst till sin rätt i den äldsta respektive nyaste repertoaren.
Lux Musicae fortsätter på fredag med en shakespeareansk afton på Sjundby gård med bland annat gitarristen Otto Tolonen i farten. På lördag står exempelvis uruppförandet av japanskan Aki Itos verk Prinsessan leker för sopran, elektronik och kammarensemble i tur och festivalen avslutas på söndag med Laura Mikkolas Chopinrecital.