Hedman: Fjättrad i själens Alcatraz
Kaj Hedmans Panikdagboken omspänner mars–december år 2014, då han bokför sin vardag i ett radhus på Kyrkbacken i Karleby. Det är en noggrann, berörande och bitvis också roande skildring av hur det är att leva med en panikångest som starkt begränsar författarens dagliga (och nattliga) liv.
MEMOAR
Schildts & Söderströms 2015
Poeten Kaj Hedman beskriver i sin nya prosabok det psykiska tillstånd som så småningom blivit ett fängelse och en fotboja som hindrar honom att fritt röra sig utanför hemmet.
Det tillstånd han själv kallar borderlinestörning med ångestsyndrom tar sig uttryck i ständig oro inför morgondagen och otrygghet i nuet samt ofta påkommande panikattacker som han är hjälplös inför och varken förmår förutse eller kontrollera.
Hans psykiska tillstånd har småningom blivit ett fängelse och en fotboja som hindrar honom att fritt röra sig utanför hemmet. Han är beroende av lugnande mediciner och omges av en stor skara människor, vänner, psykiatrer, psykologer, sköterskor, familjeterapeuter och andra stödpersoner som tillsammans med den amerikanska hustrun Penny bildar ett nätverk av (relativ) trygghet vilkas hjälp han kan förlita sig på.
För en utomstående verkar det som om avsaknaden av objektkonstans skulle vara hans primära problem – människorna är verkliga och trygga bara då de är fysiskt (eller på nätet) närvarande, som ett litet barn tror att mamman är borta om hon inte är inom syn- eller hörhåll. En nära människas frånvaro känns outhärdlig och svår att stå ut med.
Den kloka och nyanserade texten i dagboken motsäger däremot författarens egen borderlinediagnos; gränsmänskan fungerar via projektiva försvarsmekanismer och saknar förmåga att ta ansvar och vidkännas sin egen andel vid en konflikt, medan dagbokens författare på ett moget och reflekterande sätt kommenterar aktuella politiska händelser och resonemang kring kärlek, beroende och självständighet. Det är inte gränsmänskans svartvita värld utan närmast den intellektuella neurotikerns komplicerade och intellektualiserande röst som hörs i boken.
Författaren har säkert fått många former av psykiatrisk hjälp och vägledning mot sin ångest och sina fobiska reaktioner, men jag hade gärna läst mera om tidigare eventuella försök att via ombetingning och nyinlärning ta sig ur fobiernas fängelse.
Varje symptom har ett budskap
Det skulle också vara intressant att veta någonting om vilka behov ångesten och fobierna tillfredsställer – vad var ångesten och paniken relaterade till i början? Kan han tänka sig en tillvaro då ångesten och rädslorna plötsligt är borta? Alla psykiska (och kroppsliga) symptom har en innebörd och ett budskap, varje psykisk sjukdom medför också en sekundär ”vinning”, någonting underkastas och avstås ifrån som en följd av det psykiska symtomet.
Hustrun Penny kom till Finland och gifte sig med författaren för sju år sedan. De blev vänner på internet och träffades först efter en lång och intensiv cybervänskap. Hon sägs lida av agorafobi (torgskräck) men verkar livskraftig och aktiv då hon flitigt reser runt i världen för att skriva artiklar för bland annat International New York Times.
Panikdagboken är en åskådlig framställning av hur det är att leva med panikångestens inre terror, och hur svårt (nästan omöjligt?) det verkar vara att tänka sig ett liv utan panikanfall och finna ett nytt livsinnehåll. Författaren är nu sextioett år gammal. Det vore intressant att få följa med utvecklingen efter ytterligare några år av inre fångenskap – med författarens andliga resurser och goda insikt kan man hoppas på en lyckad flykt från själens Alcatraz.