Rått och berörande om frihet och fångenskap
Smärta, ånger, skuld, försoning och glädje formligen lyser från scenen i Nationalteaterns dokumentärföreställning om fångar och fångvård.
Regi och projektplanering: Jussi Lehtonen. Manus och dramaturgi: Asta Honkamaa. Regiassistent: Jyrki Koskelo. Scenografi och dräkter: Anna Sinkkonen. Dokumentärregissör: John Webster. Ljusplanering Heikki Paasonen. Musik: Sanna Salmenkallio. Ljudplanering: Sanna Salmenkallio och Joonas Pehrsson. Mask: Jani Kylmälä. Teaterpedagog: Tuija Minkkinen. På scenen: Jani Karvinen, Saana Keiski, Tuija Minkkinen, Ilja Peltonen, Taisto Reimaluoto, Sanna Salmenkallio, Antti Tammentie, Josefina Turunen, Petri Valkoma, Pia Vallenius, Jari Valtonen, Mikko Vuorio och Kari Wiippola. På video: Toni Heikkilä, Eikka Lehtosaari, Eero Nurmi, Raineri Nyman och Tero Salo. Nationalteaterns premiär på Kiasma 13 november
I fängelsetypiska gråbleka träningsoveraller står de plötsligt där, på båda sidor om publiken i Kiasmas teatersal. De pratar, först en åt gången, snart alla i munnen på varandra. Det handlar om vardagen i fängelset, om hur det känns att vara berövad sin frihet.
Och de vet vad de pratar om. Förutom de tre skådespelarna Ilja Peltonen, Taisto Reimaluoto och Jani Karvinen har de alla suttit inne. Det här är deras berättelse.
Jussi Lehtonens dokumentärföreställning är en av de viktigaste den här teaterhösten, det ska genast sägas. Vapauden kauhu (Frihetens fasa) baserar sig på material som arbetsgruppen i ett och ett halvt års tid samlat in i fängelser och i stödgrupper för frigivna fångar. Ur dessa stödgrupper kommer också de åtta frigivna fångar som intar scenen. Därtill ses flera fångar som ännu sitter inne på video, bland dem tre livstidsdömda.
Det bärs alltså på mycket osynligt bagage på scenen. Ta som exempel Kari Wiippolas berättelse, som blir en slags ram för föreställningen. Wiippola berättar om sin dag, hur han vaknat tidigt i sin cell i Sveaborgs fängelse, utfört sina morgonritualer och därefter hämtat sitt permissionspass och sin telefon i vaktstugan. Sedan har han tagit färjan in mot stan, vandrat i väg mot Kiasma och haft lust att stanna för att köpa en kopp kaffe i en kiosk. Men det gör han inte, för han vet att om han avviker från rutten det allra minsta, går alarmet i hans fotboja och hans flirt med friheten är slut. I stället går han raka spåret till Kiasma, där en annan vakt tar emot honom. Sedan kan premiärförberedelserna börja.
Bakgrundsstatistik
Jussi Lehtonen och hans arbetsgrupp har ett oerhört sakligt grepp om sitt material. Man hymlar inte med de brott som begåtts, med att till exempel Wiippola avtjänar slutet av ett av flera långa straff för grova narkotikabrott. Man hymlar inte heller med att dessa brott har offer, och att skuldfrågan är viktig.
Samtidigt visar man också ett annat perspektiv. Föreställningen är indelad i scener, som presenteras av Jani Karvinen, ofta med hjälp av statistiska siffror. Nio av tio fångar är missbrukare. Nio av tio fångar är män. Nio av tio fångar har en psykiatrisk diagnos.
Sedan dramatiseras denna statistik av skådespelarna, både i ordlösa masscener och i monolog- eller dialogform. Flera av skådespelarna får berätta sina personliga historier, alla får berätta åtminstone något utdrag ur dem.
Antti Tammentie gör en fantastisk rap-scen, Petri Valkoma sjunger en sång han själv komponerat, tillsammans med bandet som leds av musikern Sanna Salmenkallio. Pia Vallenius berättar med fantastisk närvaro och pondus om sina många turer in och ut ur fängelser. ”Jaha, Vallenius trivdes inte länge i friheten den här gången heller” var fångvaktarens kommentar efter hennes senaste fängelsevistelse. Då hade hon hunnit vara ute ett par veckor, innan hon åkte dit för att stjäla en flaska öl.
Det finns ändå hopp, inte bara i Vallenius berättelse, utan också i många andras. Hon har nu varit både nykter och frigiven i tre år, och fått en nystart i livet. Att teatern har haft en betydelse för det här verkar uppenbart.
Mycket tänkvärt
Snart presenteras nästa faktum: sextio procent av de frigivna begår och döms för nya brott. Som illustration för det här handlar den elfte scenen om den som inte är där, nämligen en frigiven som skulle vara med i föreställningen, men som inte klarade kampen mot sina demoner.
Att vägen från fångenskap till frihet är både lång och törnbeströdd är uppenbart. I videointervjuerna med de livstidsdömda fångarna verkar vägen vara svår att ens föreställa sig. Här upprepar sig samma historier om våld, missbruk och dåliga vägval, ett beteende som i de flesta fall är inlärt redan i barndomen, med våldsamma och missbrukande föräldrar som läromästare. Det är rått och oerhört berörande. ”Det är klart att ett brott ska ha ett straff”, säger en av fångarna, ”men samtidigt skulle de flesta här behöva hjälp och stöd snarare än bestraffning”.
Det finns så otroligt mycket tänkvärt i den här föreställningen att det är omöjligt att göra annat än skrapa på ytan. Därtill har Lehtonen av sitt brokiga material skapat en välfungerande helhet, och ett relevant inlägg i fångvårdsdebatten.
Det är ändå de frigivna fångarnas personliga berättelser som berör allra mest. Den smärta, ånger, skuld, försoning och glädje som formligen lyser från scenen. Hur deras fortsatta väg mot ett liv i frihet ska arta sig vet ingen. Men det finns hopp, och om något känns säkert är det att teatern kan vara ett livsavgörande verktyg på vägen mot friheten.