Recension: Den sista filmen om Hungerspelen
Den sista filmen om Hungerspelen är den mest vuxna och gripande i hela serien, ett fullblodsdrama som växer upp i takt med den företrädesvis unga målpubliken.
ACTION/DRAMA/FANTASY
Manus: Peter Craig och Danny Strong, efter en ungdomsroman av Suzanne Collins. Foto: Jo Willems. I rollerna: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Donald Sutherland, Julianne Moore.
Vitsord:
Allting har sitt slut, så även dystopiska young adult-sviter som suger på karamellen och därför går i mål som två separata filmer. Vilket för oss till Francis Lawrences Hunger Games: Revolt, del 2 (Mockinjay – Part 2), en film som förvisso sätter punkt med all tänkbar värdighet.
Inte bara är och förblir Jennifer Lawrence alias Katniss Everdeen den mest engagerande av hjältinnor, en mytisk figur med strikt mänskliga kvaliteter.
Där den första akten tappade bort sig bland bomber och granater, i det allt blodigare inbördeskriget, hinner man nu med såväl introspektion som sorgearbete – utan att för den skull glömma bort rafflet.
För även om denna den fjärde filmen är den starkaste i termer av action är det också den moraliskt och politiskt sett djärvaste, dramat där det efterlängtade segertåget hamnar i skuggan av mörkret.
Del två tar vid där det första finalpasset slutade, med en hjärntvättad Peeta (Josh Hutcherson) som i vapensystern och kärestan Katniss Everdeen ser en svuren fiende. Det är orsak nog att fälla tårar och slicka såren, detta samtidigt som man går vidare med planerna att erövra huvudstaden Panem (som i panem et circenses, bröd och skådespel).
Det innebär att de amoröst inbjudande gladiatorspelen som inledningsvis stod i händelsernas centrum nu är ett minne blott, ersatta av en verklighet som präglas av fullskalig krigföring. Men det som gör erövringen av huvudstaden Capitol och president Snows (alias Donald Sutherlands) högkvarter knepigt är rädslan för civila offer (snacka om aktuellt tema).
Det är här som Jennifer Lawrences hjältinna kommer in i bilden, som galjonsfigur för det väpnade upproret. Underförstått: ifall det är någon som kan tänkas övertala fienden att lägga ner sina vapen är det Beatrice ”Katniss” Everdeen.
Som sagt finns det gott om raffel i finalfilmen; bra raffel, spännande, välansat och tidvis rentav gastkramande sådant. Till saken hör att likvakorna avlöser varandra och den här gången kommer de skrämmande nära de egna leden.
Men det är endast en av de faktorer som gör film nummer fyra till den mest vuxna och gripande i hela serien, till ett fullblodsdrama som växer upp i takt med den företrädesvis unga målpubliken. Är det inte krigströttheten som tar ut sitt och är det de demokratiska principerna som kommer på skam (som bekant har revolutionen en tendens att äta sina egna barn).
Lägg till de talrika människooffren och den stora finalen känns både tragisk och vemodig, nog för att den förstummande vackra epilogen är hoppingivande.
Hur som helst är det kepsen av, detta inför en film som visar prov på stor integritet och generositet visavi både karaktärer och miljöer. Till det kommer givetvis fröken Lawrence (Oscar för Silver Linings Playbook) som sina unga år till trots har muskler att bära en filmserie av den här magnituden på sina axlar.
Hon, Katniss Everdeen, må vara en hejare med pilbågen men det man uppskattar allra mest är hennes medmänsklighet och solidaritet med de sina. Den levande döda Philip Seymour Hoffman, nu i en biroll, bara bidrar till styrkan i svanesången.
Tack för resan, det var allt värt besväret.