Operarecension: En glömd kompositris
Operan om Ann-Elise Hannikainen lyfter fram en glömd kompositör utan att spela en ton av henne.
Musik och libretto: Markus Virtanen, libretto och regi: Ida Heimonen. Koreografi: Riina Salmi. Ljus: Pipsa Enqvist. Sångare: Satu Honkala, Niina Laitinen, Johanna Lesonen, Varvara Merras-Häyrynen, Anna-Maija Perttunen, Simon Barrad. Skådespelare: Väinö Makkonen. Dansare: Elle Turunen m.fl. Dirigent Martti Laitinen. Metropolia, Konservatoriet 17.11.
Om man vill vara riktigt ”ärlig” – vad det än betyder – är det lättast att först påpeka bristerna i operan om kompositören Ann-Elise Hannikainen: Berättandet känns onödigt enformigt, som om man ville missionera om hennes existens. Inramningen, sättet att låta hela handlingen äga rum inom ramen för en radiointervju, känns prosaiskt. Dansnumren som i sig är stiligt koreograferade är lite för många till antalet, orkestern spelar småfalskt och musiken är onödigt enkel. Det är som om hela föreställningen präglades av amatörmässighet. Och det är synd, för ämnet är angeläget.
Verkets främsta förtjänst är att man lyfter fram en doldis. Ann-Elise Hannikainen (1946–2012) var sonsondotter till P J Hannikainen och växte upp i en diplomatfamilj i Peru. Hon studerade piano för Tapani Valsta och komposition för Manuel de Falla-eleven Ernesto Halffter, som senare skulle bli hennes livskamrat.
Under en stor del av sitt liv verkade hon i Spanien medan en höjdpunkt i karriären blev uruppförandet av pianokonserten på Helsingfors festspel 1976 där hon själv spelade solostämman. Hon var den första kvinnliga tonsättaren på Ung Nordisk Musik.
På sätt och vis gör hon sig utmärkt för operascenen, ändå finns det något märkligt över att bara höra om henne utan att höra en enda ton av henne. För att verkligen aktualisera henne borde man rimligtvis höra hennes musik, men till och med i den stora klimaxen, konserten på Helsingfors festspel, hörs inte en ton – kanske en metafor för en tystad tonsättare?
Borde operan ha blivit oskriven? Kanske inte, men visst kunde den ha föregåtts eller följts av konsert, nu eller senare.
Trots naiviteten finns en charm i Markus Virtanens musik som mestadels låter fritonal som om Joonas Kokkonen väckts till liv (också Britten och Stravinsky kommer i hågen). Huvudrollen är fördelad på ensemblen så att alla axlar den i tur och ordning. Av de kvinnliga sångarna gör sopranen Anna-Maija Perttunen en av de starkaste insatserna: det är hon som öppnar hela operan, som sjunger längst under intervjun och som ifrågasätter alla kritikers trovärdighet, efter att både Seppo Heikinheimo och Heikki Aaltoila hängts ut inför publiken. Simon Barrad sjunger snyggt i den enda mansrollen.
Med teman som kvinnlig emancipation och manlig ignorans och tidvis skön ensemblesång är operan sevärd, även om den i den bästa av världar kunde ha blivit mycket mer.
Tillägg 19.11 kl. 12.38: Dirigenten Martti Laitinen vill påpeka att en melodi ur Hannikainens ofullbordade harpkonsert använts som ett centralt tema i operan – något som påpekats i en kryptisk formulering i programbladet. Därtill har tonsättaren använt sig av en av Hannikainens tolvtonsrader.