Kärlek i Esboluften
Med sex debutanter på scenen sätter Fallåker teaters glada amatörscen upp musikalen She loves me.
Översättning: Annika Cleo. Regi: Oskar Silén. Musikarrangemang: Vesa Mäkinen. Musikinspelning: Markku Veijonsuo. Musiker: Markku Luuppala, blås, Niko Kumpuvaara, dragspel, Sami Koskela, perkussion, Tuure Koski, bas, Esko Heikkinen, trumpet. Sånginstudering: Emma-Sara Raunio. Koreografi: Jari Saarelainen. Scenografi: Harry Lundqvist. Dräkter: Heidi Nyman. Ljus: Rabbe Hjelt & Henrika Juslin. Ljud: Tommy Nyman.
I rollerna: Thilia Tamminen, Joel Främling, Sofia Wredlund, Joonas Vartiainen, Mimma Hemming, Tommy Haakana, Sofia Lindqvist, Ida Sandholm, Harry Lundqvist, René Blomster. Föreställning på Fallåker 15.11.
Efter fjolårets Ray Cooney-fars stod musikalen åter i tur på Fallåker teaters glada amatörscen. She Loves Me, eller Kärlek i luften som den kallas i Annika Cleos översättning, är en klassiker från 1963 med manus av Joe Masteroff samt musik och sångtexter av Jerry Bock och Sheldon Harnick, som följande år inkasserade storslam med Spelman på taket.
She Loves Me, som bygger på den ungerska pjäsen Parfymeriet från 1937, är i sin lätt gammaldags romantiserande och intima framtoning, renons på spektakulära sång- och dansnummer. Inget lätt stycke att blåsa liv i och man stannar väl också halvvägs i Bemböle.
Oskar Siléns regi har många goda insikter, men tycks inte riktigt veta vad den skall göra av materialet. Handlar det om en oskyldig romantisk komedi eller finns det ett större djup att hämta bakom en stundtals rätt ojämn text, som nog hade vunnit på en rejäl förkortning.
Bocks musik är finurlig, om än inte lika memorabel som i Spelmannen, och sångstämmorna är långt ifrån lätta. Det av Vesa Mäkinen realiserade, färdiginspelade musikbandet med en nog så proffsig kvintett i farten är hur läckert som helst men ger, Emma-Sara Raunios sånginstudering till trots, inte alltid de stundtals osäkra sångarna det stöd de hade behövt.
Sex debutanter
Hela sex debutanter stod på scenen i år och av dem stod Thilia Tamminen för den starkaste vokala insatsen som den kvinnliga huvudrollen Amalia Blom. Cloun är att hon och Gabriel Nyman, hyfsat sjungen men onödigt tafatt spelad av Joel Främling, brevväxlar utan att veta att den eftertraktade ”kära vännen” är den mindre uppskattade kollegan bakom parfymdisken.
Sofia Wredlund stod för en känslig sånginsats som fröken Riska medan fru Sundström, alldaglig men utrustad med en rejäl dos bondförnuft, gestaltades på kornet av Mimma Hemming. Joonas Vartiainen var i sitt rätta element som den obotlige vivören herr Kvist – vad synd att han inte fick fler tillfällen att ta ut dansstegen – och oförbrännelige Tommy Haakana var självfallet i sitt esse som butiksföreståndaren Morris.
Sofia Lindqvist gjorde en pigg byxroll som springpojken Axel, Ida Sandholm gestaltade de mindre damrollerna med inlevelse, medan Harry Lundqvist och René Blomster sin vana trogen levererade i många festliga biroller
Fallåker tycks befinna sig i något av en generationsväxling och det kan löna sig att fundera mycket noga på vilken typs pjäs man sätter upp nästa år. Alla gånger hellre välspelad komedi än mediokert sjungen musikal, även om det här gänget nog verkar ha framtiden för sig.