Skivrecension: Kardemimmit starkare än någonsin
Få band i folkmusik-Finland har hållit ihop lika länge som Kardemimmit.
(Egen utgåva)
De fyra medlemmarna i Kardemimmit (Maija Pokela, Jutta Rahmel, Anna och Leeni Wegelius) har spelat ihop sedan de var barn och efter närmare femton år tillsammans är samspelet verkligen på topp. Det är få band i folkmusik-Finland som håller ihop så här länge och arbetar så här intensivt och målmedvetet.
Från att ha startat som kantelegrupp har sången alltmer tagit över. Ibland skulle jag önska mig mer kantele. Man glömmer nästan att de skönsjungande damerna är skickliga instrumentalister, eftersom kantelen mest får nöja sig med en ackompanjerande roll. Men i vissa mellanspel smäller det till på mer virtuosa breddgrader. Den 38-strängade kantelen får sköta basgångarna, vilket ger helheten extra must.
Vad gäller sången upplever jag den som lite ojämn. Konkurrensen som fullfjädrad sångensemble är oändligt mycket hårdare än som kantelegrupp och kraven därmed högre. Kardemimmits dynamik är omfattande, man behärskar såväl lyriskt och mjukt, nästan viskande, som hårt och genomträngande. Det lyriska är stundvis väldigt effektivt, till exempel gör psalmen Oi ihminen intryck med sin inåtvända expressivitet. Men ofta känns tonen lite flack, snudd på barnslig; man skulle få långt fler övertoner om man rundade klangen en aning. Den genomträngande tekniken behärskar Kardemimmit vid det här laget mycket bra, och i dess övertonsrikedom får man en helt annan klang till stånd.
Onni är gruppens fjärde album, och låtmaterialet är jämnare än någonsin. Pokela, Rahmel och Leeni Wegelius står för kompositionerna, och det musikaliska greppet är säkert. Låtar som Lemmenlaulu har hitpotential. Att man nästan genomgående använder sig av texter från gamla folkvisor – såväl rekilaulu-stilen (nyare folkvisa) som runosång – ger musiken en klar röd tråd och egenartad stämning. Ungdomliga tongångar möter ålderdomliga ord. Kardemimmit är i sig en viktig ambassadör för att folkmusik kan inspirera unga än i dag.