Skivrecension: Behagligt genom inre vidder
Death Hawks står för esoterisk, psykedelisk bluesrock.
(Svart Records)
Etiketten “ockultrock” har börjat dyka upp i samband med allt fler nya band, så till den grad att senaste numret av Rumba tillägnats temat. Ockult blir det även på Death Hawks tredje album, där bandet tar sin pyskedeliska bluesrock mot ett mer esoteriskt håll, man talar om ”vattumannens tidsålder” och new age i albumets följebrev. Visst är det något naivt hippieaktigt i soundet, utan att det låter omodernt.
Till skillnad från mycket i ockultrock-skivhyllan fokuserar man på det mjuka och behagliga. Albumets styrka ligger i den positiva och icke-aggressiva hållningen.
I de fyra första låtarna, på A-sidan, fungerar bandets bekanta banddrivna snabbare groove fint. På resterande B-sidan blir det längre och lugnare instrumentala passager, med en luftigare ljudvärld där synthsounden kommer mera fram. Här ska fantasin sväva genom inre landskap, kan man tänka sig.
Tankarna far i väg, men tidvis kan jag bara associera till en hiss med heltäckande matta. För visst blir det i vissa låtar tvättäkta lounge. Det är möjligen aningen stötande att kalla det här för hissmusik, men stundvis är melodierna lite väl mjuka och prydliga. Som bäst gäller det ändå att sluta ögonen och låta tankarna associera fritt.
Death Hawks uppträder med Circle på Tavastia i Helsingfors på lördag (21.11).