Sun Axelsson: Ett slags olycklig frihet
Kvinnorörelsen på 1970-talet inspirerade en hel våg av autofiktiv prosa. Tuva Korsström läser Sun Axelsson, om familjegalenskap och latinamerikanska litterära älskare – och om att våga leva genom att skriva.
ROMAN/AUTOFIKTION
Ordfront 2015
Sun Axelsson (1935-2011) profilerade sig tidigt som en av Sveriges internationellt orienterade författare och översättare. Hon vistades längre perioder i Latinamerika och Grekland och skrev böcker både om Pinochets Chile och om juntans Grekland.
Axelsson fick sitt avgörande litterära genombrott med tre självbiografiska romaner: Drömmen om ett liv (1978), Honungsvargar (1984) och Nattens årstid (1989). Sviten utgavs år 2000 i sammelvolymen Ett eget liv och kommer nu i nyutgåva.
Puritanskt och våldsamt
Drömmen om ett liv är en ställvis pratsam och överanalyserande, men till stora delar oerhört suggestiv skildring av en mörk och ångestfull barndom. Lilla Sun, familjens yngsta och till en början dess solstråle, växte upp i ett puritanskt och samtidigt våldsamt hem.
Fadern beskrivs som en känslostark man med en sensuell utstrålning, som under barnens uppväxttid överskuggades av en nedärvd svensk stränghet. Han arbetade upp sig från knappa förhållanden och blev överträdgårdsmästare för Slottsskogens trädgård i Göteborg – en trolsk plats som utgjorde en skenbart paradisisk miljö för hans barnaskara. Båda föräldrarna hade fått en repressiv, straffande religiös uppfostran som de också tillämpade på sina fyra barn.
Modern var tyska, kom från en högt bildad familj och hade själv intellektuella och konstnärliga ambitioner, som hon dock aldrig fick förverkliga. Hon led under den yngsta dotterns barndom av oupphörliga besvär, först psykosomatiska, sedermera av tbc och slutligen av cancer. Hon dog i en våldsam blodstörtning inför familjens ögon när Sun var tretton år gammal.
De moderlösa barnen tillåts utveckla en slags olycklig frihet, som för Suns del innebär att ta på sig en livslång roll av clown och busflicka. Hon begår en tidig sexuell debut med en av de beundrade storabrödernas vänner och upplever det tidsenliga föraktet för ”dåliga” flickor. Hon förälskar sig och överges gång på gång. Mot alla odds får hon resa till Stockholm och ta studenten. Hon skriver dikter och kommer in i litterära kretsar via förälskelsen i poeten Lasse (Lasse Söderberg). Det är också han som introducerar henne i surrealismen, som kommer att bli en bestående del i mycket av det hon skriver.
Som Ebba Witt-Brattström påpekar i sin studie Stå i bredd. 70-talets kvinnor, män och litteratur är moderns öde och modersförlusten det centrala temat i Drömmen om ett liv. Suns moderslängtan är stark redan när modern lever men stöter bort henne. Hon skäms visserligen över moderns annorlundaskap och de fjolliga tyska kläder som hon tvingas bära. Minnet av modern innebär skräck, sjukdom och död, men också de egenskaper som modern innerst bar på: generositet, fantasi och lekfullhet.
Den unga Sun identifierar sig med modern så till den grad att hon inte kan frigöra sig från denna förrän sju år efter att döden skilt dem åt. Och då sker det med medvetandet att hon övertar moderns ensamma främlingskap:
”Här är jag nu. Var stolt över mig mor! För du ser mig ju? Du följer mig väl ännu...? Eller är jag verkligen så här ensam i världen? Är det så att man är så här ensam? Att man ska vara det? Att man aldrig blir något annat?”
En av grabbarna
Honungsvargar inleds mycket riktigt med att huvudpersonen ligger i en iskall svensk sommarstuga mitt i vintern – ensam. Hon är ännu en gång övergiven. Lasse har hittat en annan och skrivit ett ondskefullt slutbrev. Sun väntar på döden efter att ha hävt i sig brännvin och piller, men räddas mirakulöst till livet.
Och vilket liv! Honungsvargar handlar om en lycklig period, en glad och fruktbar bohemtillvaro i det sena 50-talets Stockholm. Den unga litteraturstudenten och författaren in spe rör sig suveränt i de manliga kollegernas värld: Artur Lundkvist och Tomas Tranströmer är vänner och vägvisare. Pär Rådström, kamrat och älskare, ägnas ett kärleksfullt porträtt. Namedroppingen fortsätter med Lars Forssell, Åke Janzon, Göran O Eriksson, Slas, Peter Weiss ... Majken Johansson är, förutom Artur Lundkvist livsledsagarinna Maria Wine, ett av de få kvinnliga författarnamnen som nämns.
Nej, kvinnor och speciellt inte fruar är inte något som accepteras i dessa kretsar trots att Sun gör några halvdana försök att tala för deras sak.
Honungsvargen
Sommaren 1957 deltar Sun en tidstypisk internationell fredskonferens. Där möter hon den chilenska poeten Nick, en man som vad åldern anbelangar kunde vara hennes far och som fängslar henne med sin diaboliska utstrålning och sin erotiska målmedvetenhet.
Passion uppstår. Han är honungsvargen per definition. Hon är hans Marisol, hans Machina Fenix. Och medan han företar en lång resa bekostad av Världsfredsrörelsen strömmar honungslena, övertygande brev till Sun på Bondegatan, där hon hyrt en pittoresk och opraktisk lägenhet för att kunna inrymma älskaren.
”Jag var smickrad och rädd. Jag måste på något sätt leva upp till de förväntningar som hans brev förmedlade. Men hur jag än bar mig åt var jag samma ganska fattiga unga kvinna, med en klar känsla av att den djupaste meningen med mitt liv var att skriva ner allt det jag skulle våga genomleva, eller att jag bara kunde klara mig undan det nedärvda vansinnet i familjen genom att skriva, ständigt skriva.”
När Nick anländer blir det Sun som försörjer paret och som valhänt sköter hushållet samtidigt som hon studerar, arbetar och skriver. Nick går helt upp i läsningen av Doktor Zjivago och huvudpersonens val mellan hustrun och den förtrollande Lara. I Chile väntar hans egen hustru, men han försäkrar att relationen sedan länge är förbi. Nu ska han återvända till Santiago och förbereda en underbar tillvaro för sig och Marisol.
Nicks brev från Chile blir alltmer motstridiga och svårtolkade, men Suns liv är fyllt av brådskande aktiviteter. Hon skriver färdigt sin trebetygsuppsats om Artur Lundkvist, hon skickar sin första diktsamling Mållös till Bonniers förlag. Hennes far visar sig förstående men fylld av onda aningar. Tillsammans inhandlar de en jättestor koffert som fylls med Suns brudutstyrsel, hennes personliga tillhörigheter och viktigaste böcker.
När Sun tar farväl av Stockholm, dess ”diktarbröder och varma moderliga restauranger” är hon 24 år gammal. Hon tror att hennes framtid kommer att utspelas på Lucienargas 4646, Lysmaskarnas gata.
Askunge i Chile
Sun Axelssons första bok om vistelsen i Chile, Eldens vagga, utkom 1962. Det är en direkt, nästan brutal berättelse om absurda konstnärskretsar, djupa klassklyftor, grymhet, skönhet och kontraster. Inte för inte är Louis-Ferdinand Céline en av hennes berättarförebilder.
I Nattens årstid placerar hon in denna resa till nattens ände i en klarare självbiografisk kontext.
Nick, nu kallad Gabriel, för in henne i ett ekande tomt hus på Lysmaskarnas gata. Hans svenska hustru Elin har, efter att alldeles nyss ha fått kännedom om Suns existens, tömt huset och flyttat ut. Gabriel ”stjärndödaren”, ”solsläckaren”, visar sig vara en i chilenska förhållanden stor poet men en småskuren, grym och socialt hämmad person. Marisol förvandlas till husets piga och slavinna, en viljelös robot som utför allt hushållsarbete. Den maniskt svartsjuke Gabriel förbjuder henne att skriva och att röra sig på stan.
Det kan här avslöjas att Gabriel/Nick står för Nicanor Parra (1914–), extremt långlivad ”antipoet”, begåvad matematiker och en av det chilenska kulturlivets fixstjärnor med rykte som framgångsrik Don Juan. Han är även bror till den legendariska folksångerskan Violeta Parra, i Nattens årstid kallad Carmen.
När den koppärriga, varmhjärtade och ”absolut opålitliga” Carmen gör entré i sin brors hus, blir det fest. Marisol väcks upp ur sin letargi, dansar som en tosing och delar ut sin brudutstyrsel åt hela släkten. Hon vaknar upp på sjukhuset, räddad till livet från en farlig magåkomma av den snälle doktor Julio Diaz som senare blir en hängiven älskare.
Sun lyckas småningom bryta sig ur sin förnedrande Marisol-tillvaro. Hon skaffar sig egen bostad, arbete, vänner och en insyn i chilenska miljöer och latinamerikansk mentalitet som kommer att möjliggöra hennes fortsatta författarskap.
Fotnot i världslitteraturen
Sun Axelsson kommer att återse flera av sina chilenska vänner i europeisk exil efter Pinochets kupp 1973. Hennes och Birgitta Leander Silvas bok Terrorn i Chile baserar sig på vittnesmål om fruktansvärda övergrepp och tortyr. Ett utdrag ur boken bildar en viktig parentes i det kronologiska berättandet i Nattens årstid.
Gabriel/Nicanor Parra berördes inte av terrorn, eftersom han accepterade att skriva i juntavänliga publikationer och tog emot posten som dekan vid Santiagos universitet. I efterklokhetens ljus får man anta att detta utgjorde ett större hinder för honom att få det i Latinamerika så eftertraktade Nobelpriset än att Sun Axelsson skulle ha motarbetat honom av personliga skäl. I spanskspråkiga källor förekommer hon som en fotnot till den store Nicanor Parra och då ofta i samband med Nobelprisspekulationer.
Priset gick som känt till Pablo Neruda, som Sun stöter ihop med strax före sin avresa. ”Är ni inte den där stackars gringan som Gabriel släpat hit”, utbrister poeten med den oförskämda familiaritet som det intellektuella ränkspelet i Santiago möjliggör. ”Är ni min fiende eller min vän?” frågar han lika självklart. De blev vänner och Sun Axelsson kom att bidra till hans Nobelpris på ett hedervärt och öppet sätt. 1961 utkom hennes översättning av Nerudas Den mjuka orkanen.
Där sitta vi nu och pipa
När Sun Axelsson skrev Drömmen om ett liv var kvinnlig ”bekännelselitteratur” i ropet. Bokens ställvisa pratighet beror på att hon av strategiska skäl inte ville sälla sig till 70-talets bekännarkvinnor: hon ville framstå som författare i sin egen rätt.
”Där sitta vi nu och pipa såsom möss, en klump. Alla lika. Samma böcker av manliga författare skulle ha kallats något annat, något stramare, som öppnar vidare och väsentligare världsperspektiv. Män föds väsentliga och med de stora problemen redan i blöjan... Kvinnor däremot plocka själsliga loppor ur varandras pälsar och äta upp dem, efter att noggrant ha undersökt de små krypen – likt schimpanser och apor. När de inte leka med dockor och bananer”, skriver hon med den infernaliska elakhet som ofta skapar njutningsmoment för hennes läsare.
Som Ebba Witt-Brattström visar i Stå i bredd råkade denna kvinnolitteratur oförtjänt i vanrykte. Dock inte Sun Axelssons författarskap som i trilogins två senare delar tonar ner förklaringsivern och vinner i intensitet och poetiskt berättande. Nattens årstid var en av de första romanerna i sitt slag som förseddes med den vördnadsfulla stämpeln ”autofiktion”.
I dag framstår Ett eget liv som en av de stora, livskraftiga självbiografiska romansviterna i svensk litteratur.