Musikrecension: Den avgörande trean
Nielsen hade en i mångt och mycket annan utgångspunkt än årsbarnet Sibelius. Nielsen kom från en gammal musikkultur, medan Sibelius på sätt och vis tvingades börja från början. Gemensamt var dock en gedigen tysk grund, som hos Nielsen tar sig uttryck i ett brahmskt tonfall som sedermera övergick i delvis mahlerskt världsomfamnande tendenser.
Nielsens tredje symfoni är härvidlag, liksom Sibelius några år tidigare skrivna trea, ett nyckelverk. Här fann bägge tonsättarna sin egen symfoniska röst och därefter fanns ingen återvändo till det vedertagna och beprövade. I Sinfonia Espansiva (1911) beträder Nielsen harmoniska och melodiska marker, som fortfarande känns förbluffande fräscha och originella.
En naturlig lösning hade med andra ord varit att ställa de båda nog så väsensskilda treorna bredvid varandra, men HSO:s fredagskonsert hade valt en annan väg med det beprövade konceptet uvertyr-konsert-symfoni. Och inget fel därmed, speciellt inte som gästande dirigenten Michael Schønwandt råkar vara en av dagens ledande experter på såväl Nielsens som landsmannen Niels Gades musik.
Gades konsertuvertyr Efterklange af Ossian (1840) är tydligt inspirerad av mentorn Mendelssohn och skvallrar om ett geni, som tyvärr inte blommade ut på allvar. Och varför härefter Mozart? Helt enkelt för att en mozartsk pianokonsert aldrig är fel; speciellt inte om ordningsnumret är 20.
Israeliske pianisten Shai Wosner har spelat Mozart med bland annat Wienfilharmonikerna och visade sig besitta de tekniska och emotionella egenskaperna för en i det närmaste optimal tolkning av den häftiga sturm und drang-musiken. Beethovens solokadenser gjordes med all tänkbar frenesi och de mer introverta partierna fick en lagom lyrisk gestaltning.
HSO-musikerna spelade med schvung och inlevelse trots att violinsektionen var onödigt stor, vilket även gällde symfonin och resulterade i väl mjuka klangliga konturer. Schønwandt kunde dock espansivan på sina fem fingrar. Tempona var mitt i prick, Anna Immonens och Joonas Asikainens vokaliser smälte väl in i andra satsens klangväv och en speciell eloge går till valthornen för första satsens läckra soloinsatser.