Stark protest mot teatervåldtäkter
Harmlöst att "leka" våldtäkt på scenen? Anna Paavilainens monolog Play Rape angår envar.
Text, regi, på scenen: Anna Paavilainen.
Samarbete med Klockriketeatern och Baltic Circle-festivalen. Premiär på Klockrike Diana 13.11.
Skådespelaren Anna Paavilainen har memorerat varje detalj i takfresken ovanför Nationalteaterns stora scen.
Den har hon nämligen legat och glott på medan manliga skådespelarkollegor "lekt" att de våldtagit henne. Kväll efter kväll, föreställning efter föreställning, har män juckat mot hennes kropp, knuffat och slängt runt henne på scenen.
En våldtäktslek, med tyngdpunkt på lek, javisst. Men för Paavilainen ingen harmlös lek. Hon måste trots allt sätta sig in i rollen, föreställa sig situationen, leva sig in i den, och slutligen locka fram förlösande tårar.
När hon försöker diskutera det som hon och otaliga andra kvinnliga skådespelare förväntas ställa upp på på scenen, uppmanar regissörer och lärare henne att skilja åt arbete från privatliv, att inte vara så känslig.
Anna Paavilainens monolog Play Rape är det starkaste, viktigigaste, mest välgjorda och rörande jag sett på länge på teaterscenen. En essä om våldtäkten som motiv i världsdramatiken och ett omvälvande, skickligt komponerat stycke jagfiktion. En politisk föreställning som inte bara är angelägen för teater- och kulturfältet, utan för samhället i stort.
Texten är briljant: smart, skarp, akut allvarlig, och på samma gång fruktansvärt rolig. Särskilt när Anna Paavilainens alter-ego, den vältaliga fyrtiotalsaktrisen Verna Piponius stämma tar över. Det blir en fascinerande dialog mellan verklighet och fiktion, scenens Paavilainen och ljudspårets Paavilainen.
Medan Paavilainen med oerhört stark närvaro ifrågasätter och resonerar på scenen, hör vi Verna Piponius, saklig och ruskigt oberörd, berätta om sina olika våldtäktsofferroller, från epokdramat, där den unga flickan våldtas av en "charmig" adelsman, till musikalen där den unga flickan utsätts för en gruppvåldtäkt. Inte att förglömma alla roller i Teaterhögskolans uppsättningar där studiekamrater ligger på henne, svär och låtsas förgripa sig på henne.
Är det faktiskt relevant för föreställningen att visa det här? undrar Paavilainen. Regissören förklarar att det är nödvändigt för den manliga huvudrollens psykologiska utveckling. Men för kvinnan då? Varför är våldtäktsscenen en övergångsrit som varje ung kvinnlig skådespelare måste genomleva?
På slutet läser Paavilainen upp den svenska författaren Mara Lees förslag om representation och gestaltning, där hon bland annat kräver att ung kvinnlig sexualitet ska gestaltas även utan manliga förövare och patologiska förtecken på scenen.
Play Rape är en befriande upplevelse också ur publikperspektiv, en efterlängtad replik till kvinnliga teaterbesökare som tröttnat på att gång på gång se våldtäkten lekas fram på estraden. Våldtäkten som tränger sig på som motiv i den mediala offentligheten. Hotet som indoktrineras, som manar till försiktighet, som begränsar fysiskt och socialt, men som också hämmar tankens frihet.
Förhoppningsvis får Anna Paavilainens förträffliga monolog leva vidare på scenen också efter Baltic Circle-festivalen.