Konsten som möjlighet
Det finns få regler i Mårten Spångbergs The Internet.
Med och av: Sandra Lolax, Hanna Strandberg, Rebecka Stillman, Marika Troili, Mårten Spångberg.
Föreställning under Baltic Circle-festivalen 12.11.
Det ligger grejer utspridda överallt längs ena långsidan i Presseriet i Södervik. McDonald’s-muggar, Snickers-emballage, Coca-cola-burkar, matförpackningar. Från taket hänger två stora mobiler, den ena med pizzakartonger, den andra med dricksglas. Fonden är ett enormt skynke målat i böljande färger.
En instrumental snutt ur en Rihanna-låt maler på i ständig upprepning. På scenen pratar dansarna Sandra Lolax, Hanna Strandberg och Rebecka Stillman avslappnat med varandra. Emellanåt intar de poser i någon minut, sedan fortsätter de snacka med varandra, utan att bry sig om publikens närvaro. De bryr sig inte heller om Mårten Spångberg, som, när Rihanna-slingan plötsligt bryts av en poplåt, sjunger med i sin mikrofon. I stället stänger de av poplåten mitt i en refräng och väljer en annan meditativ melodislinga på spellistan.
Popsångerna återkommer med ojämna mellanrum, alltid med en ivrig Spångberg som extra sångare, och de blir en slags interjektioner som bryter de långa sekvenserna med instrumentalslingor. Närmast absurdistiskt blir det när Spångberg sjunger till exempel Miley Cyrus hitlåt Wrecking Ball för full hals medan dansarna småpratar, byter kläder eller dricker te på scenen.
Så småningom blir koreografierna allt mer utpräglade, vackra och repetitiva, ofta närmast meditativa. Också annat händer, som att dansarna en stund sitter och täljer små träskulpturer.
Spangbergianism
Vad är då Mårten Spångbergs The Internet? Det är möjligen en föreställning, men kanske snarare ett autonomt konstverk som publiken kan ta del av, och kanske bli en del av. Det är också en del av en större diskussion om konstens villkor.
Spångberg är en kultfigur inom samtidsdansen. Han har kallats ”the bad boy of contemporary dance” av The Guardian, men är också en konstteoretiker (vilket han själv knappast skulle medge) med stort inflytande. Hans bok Spangbergianism, med texter från hans blogg med samma namn, försöker staka ut en ny väg för samtidsdansen.
Det handlar bland annat om att ge upp synen på konsten som något representerande. Konsten ska vara en autonom enhet, för annars blir den en del av det rådande systemet, också i de fall den kritiserar det.
Därför har Spångberg intresserat sig för stora enheter som inte relaterar till någonting annat. Tidigare verk har titlar som The Nature och The Ocean, och internet är en motsvarande enhet. Spångberg har själv beskrivit föreställningen som bland annat en marknadsplats, en maskin, ett aggregat, eller som ”en riktigt bra brunch, nått som man kommer ihåg som as-nice men inte vad det var”.
Ungefär så blir det väl också. Vi sitter på stora kuddar på golvet, och kan komma och gå som vi vill. Det är helt okej att diskutera med en kompis eller ta en tur till baren om man känner för det. Bara hänga där en stund, titta på dansarna, eller låta bli. Liksom på nätet finns här få regler, och oändliga möjligheter. Och det är ganska befriande.