Konstrecension: Sanning i upplevda fragment
Hur kan man kommunicera det man upplevt? I Pekka Niskanens dokufiktion söker en tjetjensk kvinna febrilt ett sätt att bli hörd och förstådd.
Galleri Muu, till 29.11.
Pekka Niskanen hör till de bildkonstnärer som konsekvent drivs av både en intellektuell, analytiskt utforskande process och en visualiseringsförmåga som inte skyr det estetiska uttryckets kraft. Hans konst kan vara kryptiskt skiktad, men den är alltid vacker och förankrad i individen och den samtida samhällspolitiken. Inte för inte har han avlagt en doktorsexamen i bildkonst, med fokus på identitetens formation i en mångdimensionerad och rådbråkad verklighet.
Niskanen (f. 1961) har genom hela sitt konstnärskap medvetet balanserat mellan den dokumentära avbildningen och den fiktiva berättelsen. Hans verk kunde därför kategoriseras in i det som kallats dokufiktioner. Men det är inte någon enkel relation mellan realism och fiktion det handlar om.
I stället är det de sanningsenliga fragmenten han är ute efter, de som en uppfattad verklighet kan ses bestå av. Alltså dokumenterade fragment. Dessa fragment driver berättelsen framåt, både som händelser, karaktärer, rumsligheter och ord. Berättelsen är också verklig, den är refererade upplevelser av något som hänt, som känts, och som har begripits. Frågan är dock om det är någon som tar den på allvar. Eller om den uppfattas som fiktion.
Hur förmedla sanning?
På Muu-galleriet visas det nya verket Jag och La Tourette, som filmats i Niskanens nuvarande hemland Frankrike. Den viktigaste platsen är klostret Sainte Marie de La Tourette nära staden Lyon, som fungerar som bas för en sluten krets dominikanermunkar, men som samtidigt är öppet för besökare. Det av arkitekten Le Corbusier designade klostret framstår som en modernismens högborg, där formernas renhet kombineras med renande bön och koncentrerad religiositet.
Verket beskriver en mångskiktad händelsekedja om möjligheterna att offentligt tala om tjetjenernas situation. Berättelsen cirklar kring en tjetjensk kvinna i diasporan, spelad av Salla Lintonen, och hennes upplevelser av övervakning, förföljelser, utpressning och död.
Långsamma, extremt vackra bilder blandas med en hetsigare nivå av försök att uttrycka, göra sig hörd, förstådd, trodd. Förflyttningar, innergårdar, trappuppgångar, labyrintiska rumsligheter utan utväg. Hur förmedla sanning? Var går gränsen till vansinnet? Hur kan man kommunicera det man upplevt?
Kamerans dramaturgiska spel går från avgränsade närbilder, fokuserade vinklar till att fånga den vida Parisnatten från akterdäcket på en båt på Seine. Niskanen har här filmat själv, arbetat fram en bildvokabulär som fungerar lika mångdimensionerat som berättelsens olika vändningar.
Verket projiceras på två motsatta ytor vilket placerar betraktaren som vid sidan av. Rytmen mellan de två projiceringarna kan tolkas som en komposition, där vissa bilder stöder, för vidare och andra bryter av, närmast stör. Verkets psykologiskt grundade berättelse bygger på en stämning, som byggs upp av musikstycken och medvetet genomarbetad ljuddesign.
Mannens rätt till faderskap
Utställningens andra verk är en kortfilm, Laoufi, som är berättelsen om en algerisk man med samma namn. Han har kommit till Finland för att få träffa sin tvååriga dotter, vilket han hindras från av barnets mor.
Verket är en del av ett bredare forskningsprojekt kring synliggörandet av immigranternas situation i Finland i dag. Fokus ligger här på mannens rättigheter till ett faderskap, som en av grunderna för mänsklig existens.