Musikteaterrecension: Axplock ur scenmusiken
Kammarorkestern Avantis föreställning presenterar en handfull av Sibelius mindre kända stycken i sin rätta kontext.
Manus och regi: Juha Siltanen. Skådespelare: Leena Nuora, Jaana Pesonen, Mervi Takatalo, Niila Kitti. Kammarorkestern Avanti, dir. Janne Nisonen. Solister: Monica Groop, mezzosopran, Jouko Laivuori, Minna Koskimies, piano, Sami Mäkelä, cello, Janne Nisonen, violin. Alexandersteatern 12.11.
Om man bara såg till texten och handlingen kunde man lätt tro att Juha Siltanens pjäs Schh! eli Ihana olento (Schh! eller en Underbar varelse) bara handlade om personkult. Handlingen kretsar uteslutande kring Jean Sibelius och hans livshistoria, hans konstnärliga ångest och relation till sin fru, sina barn och det övriga samhället. Knappast hade det behövts en teaterföreställning för att framföra tonsättarmästarens livshistoria ens detta jubileumsår, men så var det knappast poängen.
Kammarorkestern Avanti ville troligtvis hellre sätta ihop en ramberättelse för att på ett meningsfullt sätt presentera en handfull av Sibelius mindre kända stycken, främst scenmusiken, i sin rätta kontext. Scenmusiken är en finfin del av Sibelius produktion med flera guldkorn och utsökt är exempelvis musiken till Ödlan, Kuolema, Stormen och Pelléas och Mélisande (här representerad genom Monica Groops bländande De trenne blinda systrar).
Med finns också flera småstycken, till exempel häftiga ungdomsverket Ljunga Virgnia för violin, cello och piano eller Adagio d för violin och piano som förtjänar att spelas. Capriccietto opus 76/12 är i originalversionen en snabb piruett för piano, men torde här ha legat som grund för Jouko Laivuoris långsamma, atmosfäriskt kontemplerande utsökta mellanspel. Stycket hörs på slutet ännu i Magnus Lindbergs skimrande orkestrering.
Juhani Liimatainens och Juha Siltanens sammelsuriumskollage av diverse symfonier och tondikter upprörde inga känslor, men tillförde inte heller något.
Trots att berättelsen känns konstlad var det tacksam teater också, inte minst på grund av Kaisa Salmis snygga scenografi och Siltanens effektfulla regi, till exempel när huvudrollen spjälkts på tre personer (Leena Nuora, Jaana Pesonen, Mervi Takatalo), som ofta reciterade en och samma text starkt.
Avantigänget bestod av en hel del inhoppare den här kvällen. Spelet var dock på en tacksamt hög nivå, liksom dirigentens Janne Nisonens tolkningar.