En kritikerprofil gör fin comeback
Jerker A. Erikssons essäer om film, och hågkomster om biopalatsen i Helsingfors, är njutbar läsning, noterar recensenten.
Filmessäer
När Jerker A. Eriksson, en av landets ansedda filmkritiker som i första hand skrev för Nya Pressen och Hufvudstadsbladet, 1964 blev chef för Statens filmgranskningsbyrå innebar det att liberala vindar började blåsa inom vår nog så insnöade filmcensur. Men tillika betydde det att hans kritikerverksamhet, trots enstaka exkursioner, mer eller mindre föll i träda.
Nu är J.A.E. glädjande nog tillbaka med essäsamlingen Flammande vildmark. Det gör mig upprymd och jag är frestad att ta till den svenska titeln på Bernard Malamud-filmatiseringen The Natural, nämligen Segrarens återkomst.
Sina strövtåg inleder J.A.E med att återuppliva barn- och ungdomens biografer i Helsingfors. För yngre generationer kan det framstå som en resa till en främmande och exotisk värld men för undertecknad känns de smultronställen som författaren åkallar mestadels bekanta. Trots namnförändringar och smärre bortfall var huvudstadens biokarta ännu på 1960-talet rik inte bara i centrum utan även i förorterna. Det är först 1980-talet som utgör den stora biografdödens decennium.
När J.A.E. trånsjukt blickar tillbaka på 1940-talet då det även var lätt för en filmentusiast att fynda och upptäcka äldre filmer, alltså inte premiärer, minns jag samma fenomen ännu på 1960-talet då man kunde bekanta sig med låt oss säga Ung rebell, Rio Bravo och Hett om öronen.
Skribenten minns hur han i januari 1944 såg fransmannen Julien Duviviers i Hollywood gjorda episodfilm Manhattan och vilket intryck den gjorde på honom. Europeisk kvalitet har ändå aldrig kunnat skymma utsikten för den fäbless han haft för amerikansk film som sammanfaller med hans intresse för amerikansk historia och kultur. Undertecknad minns hans många givande föreläsningar i ämnet då han verkade som docent vid Helsingfors universitet.
Historia och samtid
Titelessän Flammande vildmark hämtar J.A.E. från det svenska namnet på John Fords till det amerikanska frihetskriget förlagda Drums Along the Mohawk (1939). Egentligen en ”prevästern” men ändå omisskännligt Fordsk i sin hyllning av de vita nybyggarnas ”heliga” mission och i sin kombination av religiösa, militära och agrara värden. Filmen som bjuder på den storartade långa sekvens där Henry Fonda som en annan Paavo Nurmi skakar av sig sina indianförföljare. Eller där predikanten säger att ”Lita på Gud och skjut inte förrän ni är säkra på att varje skott träffar”.
J.A.E. dröjer utförligt vid filmens förlaga, en roman av Walter Edmonds, och relaterar både den och filmen till 1930-talets depressionsår. Man strävade efter att i Amerikas förflutna finna paralleller till de problem som nationen brottades med och ville visa att man även tidigare kunnat övervinna svårigheterna. Dessutom har filmen påtagliga utrikespolitiska konturer. Mörka moln började skockas på Europas himmel 1939.
Kallt krig
I kapitlet Konspirationer och paranoia i amerikansk film konstaterar J.A.E att det redan under depressionen fanns tecken på att demokratin var i fara. Det gav nedslag i filmer som Gabriel Over the White House (1933) och The President Vanishes (1934). Med det kalla kriget och kapprustningen mellan väst och öst kom en helt annan hotbild. Skribenten tar upp en klassiker som Leo McCareys My Son John (1952), av många ofta sedd som hysterisk antikommunistisk propaganda. Det är den på sätt och vis men samtidigt märkligt schizofren och avslöjande. När den intellektuelle sonen John (Robert Walker), det svarta fåret, bara upplever vantrivsel och främlingskap i en familj genomsyrad av konformism och patriotism känns det kusligt äkta.
Det var också tacksamt att tolka den röda faran i genreomskrivningar och göra fienden till rymdvarelser som i Invasion of the Body Snatchers (1956). Men precis som västernfilmen Sheriffen kunde science fiction-genren bjuda på en dubbelläsning, på det inrikespolitiska planet skapades associationer till McCarthyismen. Vad det kalla krigets rymdvarelser beträffar minns jag personligen ett intressant ”undantag” som Robert Wises The Day the Earth Stood Still (1951) där de intelligenta utomjordingarna, trötta på människornas ständiga kiv och politiska blockbildningar, kommer med ett ultimatum. Den såg jag tillsammans med regissören i Sodankylä.
I konspirationsfilmernas följande fas kommer hotet från högerextremistiska kretsar. J.A.E. nämner illustra exempel som The Manchurian Candidate (1962) och Dr Strangelove (1963) men stakar även ut vägen fram till Oliver Stones omdebatterade JFK (1991).
Klassiska årgångar
I tidskriften Arena skrev J.A.E. 1952 en lång och uppmärksammad essä om George Stevens och En plats i solen (1951), en ytterst sober filmatisering av Theodore Dreisers roman An American Tragedy. När han nu återkommer till denna skildring av ”klassamhällets obarmhärtiga verklighet” infogar han den i regissörens amerikanska trilogi som även inkluderar en nästan mytiskt färgad västern som Mannen från vidderna (1953) och Texaseposet Jätten (1956), filmen som blev James Deans sista och där aktören tolkar en vulgär uppkomling och tragisk ensling, besläktad med F. Scott Fitzgeralds Gatsby.
J.A.E. lyfter fram William Wyler och Kvinnan utan nåd (The Little Foxes, 1946) som suggestivt dramatiserar utvecklingen i Södern och förvandlingen från plantagearistokrati till penningaristokrati. Han behandlar Stanley Kramer, känd för sina tes- och budskapsfilmer, med tonvikten lagd på Dom i Nürnberg (1961) där Spencer Tracys rättrådige och principfaste domare hör hemma i en vital amerikansk tradition men som samtidigt är en ”innocent abroad” som saknar djupare insikter i tysk vardag.
Ett kapitel tillägnas den onödigt bortglömde Robert Rossen och inte minst hans filmatisering av Robert Penn Warrens roman Alla kungens män (1949), ett förtäckt och fiktivt porträtt av Louisianas guvernör Huey Long (1893–1935) som anses vara det närmaste USA kommit fascismen men i en egen hemvävd och populistisk variant. Charles Chaplin glöms inte bort. Essän om honom behandlar de filmer som visades i Finland 1915–1919, alltså filmer för bolagen Keystone, Essanay och Mutual. Att identifiera dessa filmer utgör ett vanskligt kapitel eftersom originaltiteln inte behövde anges av distributörer och biografer. I censuranmälningarna framträder enbart finska och svenska titlar. Vilken film som döljer sig bakom en titel som Den mångsidige Charlie kan ingen längre veta.
I den inledande essän om biograferna skriver J.A.E. att ”På 40-talet då jag greps av den stora passionen, betraktade mina jämnåriga filmen som ett tidsfördriv. De tog den inte på allvar. De som under gymnasieåren hade intellektuella intressen ägnade sig huvudsakligen åt teater, litteratur och musik. Diskussionerna kretsade kring Pär Lagerkvist, Sartre och Svenska Teatern. De rörde sig suveränt kring dessa ämnen; mina blygsamma bidrag till meningsutbytet hette Humphrey Bogart, John Ford och Barbro Kollberg i Kungsgatan”.
Tack vare Jerker A. Eriksson och andra har filmen i dag ändå en annan och självklar position bland intellektuella. Samtidigt som man grips av misstanken att historielösheten bara brett ut sig i videomarknadens och multiplexsalongernas tidsålder.