Tre kvinnor och en gåta
Wasa teaters tolkning av Lars Sunds roman är rikt orkestrerad och välspelad, men också något tablåartad på sina ställen.
Efter Lars Sunds roman Tre systrar och en berättare. Dramatisering: Erik Norberg. Regi: Joakim Groth. Scenografi: Erik Salvesen. Kostym: Tyra Therman. I rollerna: Johan Aspelin, Jonas Bergqvist, Lina Ekblad/Kajsa Ek, Ulf Johansson Susanne Marins, Åsa Nybo, Tinja Sabel, Carola Sarén, Tove Qvickström, Tobias Zilliacus.
Urpremiär på Wasa Teater 7.11
Lars Sunds fjolårsbok Tre systrar och en berättare handlar – bland mycket annat – om teater. Den har rentav undertiteln ”roman i fyra akter”. Så det blir en hel del teater i teatern när den nu sätts upp på Wasa Teater i en sevärd, elegant och bitvis aningen tunn scenversion regisserad av Joakim Groth. Då bok blir pjäs går ju alltid något förlorat, och något annat uppstår.
Handlingen tilldrar sig i Jakobstad och tar avstamp i amatörteaterföreningens idoga repeterande av Tjechovs Tre systrar. Året är 1948, pjäsvalet djärvt. Till titelrollerna handplockar den minst sagt respektingivande teaterprofessorn Mirjam Bergbom, formidabelt gestaltad av Carola Sarén, tre unga kvinnor vars livstrådar därmed flätas ihop. Men någon premiär verkar det inte bli.
Framgångskoncept
Att sätta upp Sund-romaner har blivit ett framgångskoncept på Wasa Teater. Dundersuccén med Colorado Avenue 1999 satte ribban, följd av Lanthandlerskans son år 2000 och Hemsång, fritt efter Eriks bok, 2011. Olika regissörer varje gång, men alltid i dramatisering av svensken Erik Norberg, som översatt de frodigt episka berättelserna till ett scenspråk som står på egna ben.
Denna gång har han bland annat strukit bokens egentliga huvudperson, berättaren – därav det utbytta ordet i pjästiteln Tre systrar och en berättelse.
Där Tjechov porträtterar melankoliska överklassdamer lyfter Sund och Norberg fram klassperspektivet genom tre driftiga kvinnor från olika miljöer. Vi följer dem i vått och torrt från den karga efterkrigstiden in i 1960-talets välfärdssamhälle.
Springflickan Iris (Susanne Marins) springer ofrivilligt in i teaterns värld och stannar där. Fånerier tycker hennes far, latrinkusken Skitu-Kalle (Tobias Zilliacus), åtminstone till en början. Folkskollärarinnan Ulla-Maj (Tove Qvickström) flyttar till staden från landet och får smak för jämställdhetsfrågor. För Margit (Tinja Sabel) är den borgerliga fasaden a och o men till ett högt pris. Till bilden hör också olyckliga Valborg, en gestalt som är mera diffus här än i romanen. Lina Ekblad och Kajsa Ek alternerar i den rollen.
Krigets skugga
Föreställningen är rikt orkestrerad och välspelad, men också så fullmatad att den blir något tablåartad på sina ställen.I första akten ryms allt från komik och spirande romantik till ond bråd död.
Andra akten har en tillbakablickande struktur och förtydligar vissa teman. Hemligheter avslöjas också. Men det finns en allt överskuggande gåta som förblir en gåta.
Erik Salvesens scenografi och Tyra Thermans dräktdesign kompletterar varandra perfekt. Vid första anblicken ter sig scenbilden statisk med sina stora rumshöga moduler, men de förflyttar i en handvändning skeendet till en ny plats. En trångbodd bostad, en teaterloge, portvalvet vid Tobaksfabriken. Symboliska tolkningsmöjligheter ges också, och en varmbrun nyans som för tankarna till teakmöbler dominerar. Tidskänslan manas även fram genom kläder och frisyrer och valet av musik.
Krigets skugga är lång men något man helst inte talar om. Som bilmekanikern Elis Holm (Jonas Bergqvist) som skadades vid fronten och parerar frågor med ett ”äh”.
Detta tigande och skyggande vill demonregissören Bergbom råda bot på med god teaterkonst ”som ger oss mod, som lär publiken att accep- tera sina egna och andras svagheter”; annars blir samhället allt hårdare.
Fast någon dialekt vill hon givetvis inte veta av på scenen. Därvidlag skulle hon vara mycket missnöjd med Wasa Teaters senaste produktion.