Skivrecension: Musik med stor potential
På sitt debutalbum presenterar Defunensemble elektroakustisk musik av både inhemska och utländska tonsättare.
Musik av Pierre Jodlowski, Frédéric Pattar, Enno Poppe, Michel van der Aa, Natasha Barrett, Ville Raasakka, Timothy Page, Juhani Nuorvala, Veli-Matti Puumala, Sami Klemola. (Sibarecords)
Ända sedan grundandet 2009 har Helsingforsbaserade Defunensembles nisch varit klart definierad. Ingen annan ensemble har lika exklusivt fokuserat på elektroakustisk musik, samtida konstmusik med ett elektroniskt inslag. Få andra har spelat sin samtida musik med lika stor entusiasm och absolut dedikation. Alltid har det inte varit lyckat, men alltid friskt vågat och helhjärtat.
Den nyutkomna dubbel-cd:n, som kommer att fungera som präktigt visitkort ett bra tag framöver, presenterar först fem utländska tonsättares verk för ett enskilt instrument och ljudband, sedan fem finländska tonsättares verk för ett eller flera instrument och elektronik. Det säger sig självt att variationen inom dessa ramar är stor för att inte säga enorm.
På den inhemska skivan ryms allt från Juhani Nuorvalas syntes mellan electropop och folkrock i Boost för cello och keyboard, där tanken var att demonstrera hur ett stycke samtidigt kan vara mikrotonalt och medryckande, till Tim Pages Curl som uppges utforska spänningen mellan kontinuitet och diskontinuitet, och upplevelsen av musiken som stillastående även om den är i rörelse, som i stormens öga. Däremellan kommer Veli-Matti Puumalas klangliga utforskningar i Basfortel, där basklarinetten är det dominerande instrumentet tillsammans med ett piano och en midi-keyboard.
Ensemblens konstnärliga ledare Sami Klemolas Feed för ensemble och elektronik känns som den kanske häftigaste skapelsen med sina rikliga inslag av distgitarr, buller, skrammel och vrål, radiostörningar och noise i alla dess former – och därifrån är steget till free jazz inte särskilt långt.
Ville Raasakkas tolvminutersverk Erinnerung (Minne) kretsar kring pianot som instrument, ljudet, anslaget, det perkussiva elementet, med störande inslag, både inifrån och utifrån. Hela ljudbandet som sådant kan kanske här uppfattas som en främmande fågel.
Intressant är att elektroniken hos så gott som alla av de inhemska tonsättarna känns som en integrerad men också främmande del av musiken, som om elektroniken alltid signalerade utanförskap eller något annorlunda i förhållande till de akustiska instrumenten.
Då kan man lika bra göra som tysken Enno Poppe, vars tredelade Arbeit i sin helhet är skriven för virtuell Hammondorgel, med humoristiskt slutresultat. Lika skojig är fransosen Pierre Jodlowskis lek med ordet écoute, franska för lyssning, i Dialog / No Dialog för flöjt och ljudband.
Men att bara avfärda den här musiken som humoristiska experiment vore fel. I många fall är det här gravallvarligt, och för vissa tonsättare är den elektroniska musiken enda vägen framåt.
Klart är att hela musikkulturen genom alla elektronikens möjligheter som växer dag för dag, har en enorm möjlighet att vidgas, prövas, växa – precis som så många gånger tidigare.
Defunensemblen består av Hanna Kinnunen, Mikko Raasakka, Lily-Marlene Puusepp, Emil Holmström, Markus Hohti, Sami Klemola, Anders Pohjola, Timo Kurkikangas och Marko Myöhänen – instrumentalister, tonsättare och ljudtekniker. Gänget musicerar stiligt och gör ett värdefullt jobb i att presentera existerande och ny repertoar.
När kommer nästa dubbelskiva?