Skivrecension: Melankolisk bel canto
På sin nya skiva sjunger Rolando Villazón bel canto för hela slanten.
Maggio Musicale, dirigent Marco Armiliato. Rossini, Bellini, Donizetti, Verdi. (Deutsche Grammophon)
Efter sin vokala kris för cirka sju år sedan har Rolando Villazón inriktat sig mest på Mozart och vissa bel canto-roller. Det sitter bra för hans nuvarande vokala kondition att hålla sig till någonting mellan mezzopiano och mezzoforte. En del av hans forna briljans är onekligen borta men skön är stämman fortfarande och den intensiva charmen och härliga musikaliteten är kvar.
På den nya skivan ger han avmätt attraktiva tolkningar av de stora italienska operatonsättarnas sånger. Vill man se dem som en italiensk motsvarighet till tysk Lied, så är det bara att konstatera att de är väldigt olika. Bellinis emotionalitet i sången Vaga luna låter som en Casta diva i det lilla formatet. Donizetti visar sin mångsidiga känsla för drama i L’amor funesto. Verdis ”ungdomssynd” Il mistero kunde sitta väl som en aria i Trubaduren och Rossinis ”ålderdomssynder” har sin underbara espri.
Ursprungligen är dessa sånger skrivna för pianoackompanjemang. Efter att tidigare ha sjungit Verdisånger i Luciano Berios orkestrering ville Villazon satsa på orkesterackompanjemang. Men han valde att undvika modernismen och gick in för orkestreringar som härmar musikens egen epok. Maggio Musicales orkester spelar utsökt under Marco Amiliatos ledning men den potentiella spänningen mellan äldre musik och ny orkestrering går vi miste om.
Skivbolaget har skapat en rätt mjuk ljudbild som lämpar sig väl för musikens inneboende melankoli. Utan att vara direkt bländande är den nya skivutgåvan med sin varma stämning skön att höra på. Och som brukligt är på soloskivor har Villazon också en gäst med sig, ingen mindre än Cecilia Bartoli i en avslutande duett av Rossini.