Skivrecension: Sir Simon – en boren sibelian
Återseendets glädje när Simon Rattle spelar in alla Sibelius symfonier på nytt.
Berliner Philharmoniker under Simon Rattle. (Egen utgåva: 4 cd-skivor & 2 blu-ray-skivor)
Simon Rattles Birminghaminspelningar av Sibelius symfonier, gjorda 1984–87, brukar räknas till de finaste i modern tid och Rattle visade sig, som så många av sina landsmän, vara en boren sibelian med en naturlig känsla för estetiken.
Att Rattle nu med sina Berliner Philharmoniker, jubileumsåret till ära, skivinspelar symfonierna på nytt är med andra ord knappast överraskande. Sibelius var central repertoar för orkestern under Karajans egid, men lyste däremot med sin frånvaro under Abbados tid vid Berlinrodret.
Återseendets glädje, med andra ord, och självfallet spännande för alla Rattlefans att notera hur hans syn på denna så kära musik utvecklats under årens lopp. EMI-inspelningarna satte ribban på en nivå som inte är helt lätt att överträffa, men med sir Simons erfarenhet och berlinarnas kunnande borde väl det mesta vara möjligt.
Distanserat sound
Enligt tidens melodi är det frågan om liveinspelningar på hemmaplan utgivna på orkesterns eget märke och kompletterade med blu-ray-plattor med full HD video- och Pure Audio-material, en timslång intervju med maestro Rattle samt essäer av Glenda Dawn Goss och Tomi Mäkelä.
Inspelningarna gjordes i slutet av 2014 och början av 2015 och åtföljdes av konserter i Barbican Hall, som fick strålande recensioner av Londonkritikerna. Berlinpressen lär även ha varit såld efter konserterna där och det är bara att än en gång konstatera att det som fungerar i konsertsalen inte nödvändigtvis håller för upprepade lyssningar hemmavid.
Vad som framför allt imponerade på 80-talsinspelningarna var en utpräglad känsla för Sibelius särpräglade klangliga universum, som det levande EMI-soundet gjorde sitt bästa för att lyfta fram. All tänkbar avancerad teknik till trots ger Berlinsoundet, åtminstone i det normala cd-formatet, dock ett förvånansvärt distanserat intryck.
Insiktsfull sexa
Grundtolkningen har dessutom förändrats överraskande litet under tre decennier. De två första symfonierna var de svagaste när det begav sig och är det även nu, även om tempona lyckligtvis är rörligare. Tredje och sjätte symfonierna var de mest insiktsfulla EMI-tolkningarna, vilket är fallet också nu med en speciellt stämningsmättad sexa som guldkant på helheten.
Fyran är här, liksom tidigare, laddad i uttryck och dramaturgi och samma gäller i mångt och mycket den välsvarvade sjuan medan femman även denna gång, många läckra detaljer till trots, känns aningen lättviktig.
Berlinfilharmonikernas spel är givetvis på toppnivå, om än inte felfritt, men man kan ändå med visst fog fråga sig hur nödvändigt det sist och slutligen var att ge ut det här materialet. Hade vi trots allt inte varit mer betjänta av en Nielsenbox? Rattle har, liksom Karajan, gjort endast fyran på skiva.