Bra med björn som säger ifrån
Nasse ställer högst relevanta frågor om vad som gör en stol till en stol.
Text: Sven Nordqvist. Musik: Stäni Steinbock. Scenografi och rekvisita: Peter Ahlqvist, Svante Olsson och arbetsgruppen.
I rollerna: Ann-Sofie och Pekka Sonck.
Riktar sig till barn i åldern 3–7.
Teater Kulings premiär på Åbo Svenska Teater 7.11.
– Jag är inte dum. Jag har bara aldrig sett en stol förr.
Ann-Sofie Sonck levererar björnen Nasses replik med stor integritet, och plötsligt handlar pjäsen inte bara om en björn som hittar en stol på landsvägen utan att veta vad det är.
I stället tar den upp en skillnad som också vi som är betydligt äldre än den tilltänkta publiken tenderar att glömma bort: att sakna kunskap är inte detsamma som att sakna förstånd. Jag tänker på hur ofta icke-språkkunniga och icke-kulturintegrerade personer infantiliseras, och hur bra det är med en björn som säger ifrån.
Samtidigt ska undertexten inte överdrivas, Nasse och hans vänner är i första hand en pjäs om just Nasse och hans vänner.
Ann-Sofie Sonck framställer Sven Nordqvists älskade björn som en rejäl, nästan fyrkantig figur, som visserligen spexar till det ibland, men på ett lågmält och lakoniskt sätt.
Snarare än att vara publikfriande och barnprogramshurtig fungerar Nasse som en kontrast till de färgglada bifigurerna som Pekka Sonck gestaltar.
Sticktanten, långa farbrorn med radion, Spidvej och Vän av ordning blir inte mycket mer än sin respektive huvudegenskap, men de ger berättelsen fart och rytm.
Relevanta frågor
Scenografin är enkel och bilderboksaktig, produktionen på många sätt tidlös. Att böckerna om Nasse skrevs under 1980- och 1990-talet märks genom att radioapparaten till exempel inte uppdaterats till en pekplatta (vilket säkert är en vanligare apparat i de flesta barns hem), men jag uppskattar att uppsättningen inte hemfallit åt den typen av frierier, utan i stället låter barnen möta Nasses värld som den är.
Främmandegöring är inte bara ett grepp för vuxna, det går ju hela det vardagsfilosofiska scenariot med stolen ut på. Nasse ställer högst relevanta frågor om vad som gör en stol till en stol, och varför den inte kan användas på flera sätt.
Lite mer uttalat sensmoralisk är pjäsens andra del, där Nasse får lära sig vad en bok är, och även Spidvej blir övertygad om att läsning är "coolt". Hur angeläget temat än är lyckas föreställningen inte riktigt få upp samma tempo som i första andningen, och det är synd på en annars gedigen och sympatisk uppsättning.