Tokarczuk: När religionen är det enda hoppet
Olga Tokarczuks Jakobsböckerna är tjock, och ohanterlig, men ger bitvis en gripande bild av de små och fattiga människornas hjälplöshet i historiens turbulens.
PROSA
Övers. Jan Henrik Swahn
Illustrerad. Ariel förlag 2015
Vilken olycka har inte religionen inneburit för mänskligheten.
Eller: vilket elände, och vilken ångest har inte mänskligheten befunnit sig i när det enda den haft att vända sig till varit religionen. Det tankarna ligger kanske överst när man avslutat läsningen av Olga Tokarczuks nästan tusensidiga historiska roman Jakobsböckerna. Dess ämne är de religiösa och inrikespolitiska förvecklingarna i sjuttonhundratalets Storpolen, fokus ligger på judisk sekterism.
I korthet: katoliker och ortodoxa kristna förföljer och mördar judar; judarna responderar genom att förfölja och mörda varandra. I sitt hemland har Tokarczuk häftigt attackerats av det sedvanliga bruna sällskapet. Många polacker anser det oförlåtligt att hon inte förtiger att pogromerna och livegenskapen varit en del av landets historia.
Karismatisk sekt
Tokarczuks roman handlar om den judiske sektledaren Jakob Frank (1726–1791) och hans lärjungar. Den följer i stort sett historiska fakta och är väl på sätt och vis en berättelse om moderniseringen: vägen från de små utfattiga judiska byarna i Östeuropa till assimilering och ökande välfärd i storstäderna. Detta skeende är dock perifert i romanen som på ett nästan klaustrofobiskt sätt håller sig nära sektledarens och sektmedlemmarnas eget begränsade perspektiv. Frank är en karismatisk ledare med förmåga att betvinga både enkelt folk och regenter. Hans självförtroende och ambitioner är skyhöga vilket leder till ett liv med kraftiga kast mellan glansfullhet och katastrofer.
Som många judar vid den här tiden är Frank resande handelsman och blir under vistelser i Turkiet bekant med islamsk mystik. Sedan utvecklar han sitt eget trossystem, en kombination av judendom och kristendom där han själv är en sen inkarnation av Messias, och börjar samla proselyter. Det leder till förföljelser och misshandel från de renläriga judarnas sida. Efter att ha blivit bannlyst av de judiska rabbinerna konverterar han och hans sekt till katolicismen men råkar snabbt i inkvisitionens klor. Följer en trettonårig fångenskap för Frank som upphör först 1772 med den ryska ockupationen av Polen. Det ger honom en aura av martyrskap som bara ökar hans inflytande.
De sista tjugo åren av sitt liv lever Frank understödd av sina lärjungar ett liv i furstlig lyx, först i Wien och när han jagas därifrån i Offenbach vid Frankfurt. När han dör tar hans dotter över som ledare men lyckas inte hålla liv i sekten som småningom dör ut.
Indirekt, om än aldrig utsagt eftersom det skulle bryta perspektivet, framstår frankismen hos Tokarczuk som en typisk sektrörelse. Franck är en auktoritär profet med osinlig förmåga att generera religiösa visioner och påbud som anpassar sig till den rådande situationen. Männen ägnar sig åt kannstöperier och en viktig del av verksamheten är att tillfredsställa ledarens behov av sexuella tjänster och världslig lyx. De ofta utfattiga sektmedlemmarna upphör aldrig att skänka honom av det lilla de har. En del av dem drivs av religiös övertygelse, andra av ett förtvivlat hopp att slippa undan judendomens och fattigdomens dubbla stigma.
Fånge hos sitt material
Olga Tokarczuk är en av de verkligt intressanta romanförfattarna i dagens Europa. Tack vare det lilla förlaget Ariels och översättaren Jan Henrik Swahns heroiska insatser har vi fått följa hennes författarskap – Jakobsböckerna är den sjätte boken som översätts. Tokarczuks författarskap är djupt förankrat i polsk historia och miljö. Som romanförfattare är hon driven. Den formella briljansen, de betydelsebärande snitten och begränsningarna har varit hennes signum tillsammans med det rika och sinnliga språket, något vi givetvis får tacka också översättaren för.
Mot den bakgrunden framstår Jakobsböckerna som överraskande ohanterlig. Romanen är framför allt tjock – det verkar som om författaren skulle ha blivit fånge hos sitt material. Egentligen är den mer en krönika än en roman: nya men likartade händelser avlöser varandra i en ständig ström, nya gestalter dyker upp, får sin historia berättad och försvinner igen. Partier av stor språklig briljans är inte sällsynta men många partier saknar förtätningen liksom överraskningarna som skulle bryta den jämna lunken.
Å andra sidan får man en i detaljerna sällsynt exakt och levande skildring av livet i en tid av politisk och ideologisk oro på tröskeln till det moderna samhället. Och en gripande bild av de små och fattiga människornas hjälplöshet i turbulensen.
”Men ju längre norrut man kommer, desto mer inåtvänd blir människan och desto större ansvar påtar hon sig, i något slags nordlig galenskap (som förmodligen beror på solbrist). Hon gör sig ansvarig för sina gärningar. Regndropparna urholkar Fatum som sedan slutgiltigt demoleras av snöflingorna; snart är det borta. Återstår den för människan förintande övertygelsen, understödd av Makten uppe i norr, det vill säga Kyrkan och dess allestädes närvarande funktionärer, att allt ont kommer av människan och det finns intet hon själv kan göra åt saken. Man kan bara bli förlåten. Men fullt ut? Varifrån kommer denna plågsamma, nedgörande känsla av att alltid vara skyldig, sedan födseln, att man dväljs i synd och att allt är synd – både handling och att inte handla, kärlek och hat, ordet och blotta tanken. Kunskap är synd och okunnighet är synd.” Olga Tokarczuk, Jakobsböckerna