Galen tid på Nokia fick brutalt slut
Läs Tomas Augustssons recension av Carl-Gustav Lindéns bok om Nokia och Finland.
Ekonomi, Nokia
Det var en fantastisk tid. På ena sidan Östersjön fanns Ericsson som var världens största tillverkare av mobilsystem och en av de största på mobiler.
På den andra sidan fanns Nokia som var överlägset största mobiltillverkaren och en av de största på mobilsystem. De var dessutom konkurrenter i den hetaste sektorn av alla, mobilbranschen.
Men så började det gå snett. När telebolagen bränt av sina pengar på 3G-licenser hade de inte råd att köpa nya nät och då gick det som det gick för Ericsson. Företaget stod på konkursens rand och fick be aktieägarna om mer pengar.
Fast Nokia klarade sig. För konsumenterna fortsatte att köpa mobiler, ända tills de inte gjorde det längre. Eller rättare sagt, de fortsatte att köpa mobiler men inte från Nokia.
För om Ericssons kris till stor del var en följd av externa faktorer framstår Nokias kris mer som ett internt misslyckande.
Den spektakulära utvecklingen fick under några intensiva år världens blickar att riktas just mot vad som pågick runt Östersjön och för en journalist var det förstås rena drömmen att stå mitt uppe i det här. Carl-Gustav Lindén var en av dem och nu har han skrivit "Nokia och Finland. Rapport från de galna åren."
Det är med stort intresse jag tar mig an boken för jag var själv med under de där galna åren och följde Nokia, Ericsson och resten av branschen i detalj. Och det är en sak som ofta slagit mig. Oavsett om det handlar om journalister, analytiker, eller anställda inom branschen verkar alla lika förvånade över att Nokia kunde klappa igenom så fullständigt.
Och där ligger väl också en av de stora poängerna med boken. Att visa hur lite vi som följde bolaget förstod av vad som hände just när det hände.
Nu är det inte bara Nokias haveri Carl-Gustav Lindén tar upp. Han ägnar också mycket utrymme åt Nokias inflytande i Finland.
Att ett företag som står för en femtedel av exporten får stor påverkan är nu inget förvånande. Men som utomstående häpnar jag ändå inför mycket av det som boken tar upp. Som att Nokia spelade en avgörande roll för Finlands beslut att satsa på kärnkraft och att genomföra en universitetsreform.
Fast mest av allt inför uppgiften om de stödpengar som på ett systematiskt sätt ska ha betalats ut från Nokia till ledande politiker.
Till det kan man väl lägga det märkliga förhållande Nokia hade till en del medier i Finland, de medier som bolaget valt att prioritera.
På tal om journalistik är det en överlag flyhänt författare som satt sig vid datorn. Men boken skulle ha vunnit på att kortas en del. Det gäller i synnerhet genomgångarna av vilka som tjänat pengar på sina innehav av Nokiaaktier och hur det gått för underleverantörerna.
Över allt det här svävar ändå hela tiden frågan: vad var det egentligen som gick fel med Nokia? Vad var det som gjorde att bolaget till sist väljer att samarbeta med sin värsta fiende, Microsoft, och sedan till och med säljer mobilerna till samma bolag?
Många har försökt ge svar och allt hänger väl också ihop med motsatta frågan. Vad var det egentligen som gjorde att Nokia tidigare blev så enormt framgångsrikt?
I båda fallen finns förstås många förklaringar. Personligen har jag hängt upp mig på en händelse som nog säger mycket om Nokias framgångar.
Våren 2000 slår en brand ut en datachipfabrik i USA. Både Nokia och Ericsson är beroende av chipen men bara Nokia reagerar direkt och lyckas ordna leveranser från andra. Ericsson gör inget på flera veckor.
Effekten på mobilmarknaden blev dramatisk. Nokia kunde rycka ifrån ännu mer och ökade vinsten medan Ericsson inte fick fram tillräckligt med mobiler, tappade mark och drog på sig en stor extrakostnad.
Gång på gång kommer det exempel på hur Nokia är en extremt väloljad maskin som ständigt når nya framgångar. Fast det är också här någonstans man anar orsaken till den senare katastrofen.
Nokia var fantastiskt bra på att verkställa inom de befintliga ramarna. Men när ramarna plötsligt ändras, när mobilmarknaden efter Iphones introduktion 2007 inte längre ser ut som förut, då verkar förmågan att tänka nytt inte ha funnits där.
Carl-Gustav Lindén ger en rad intressanta skildringar av hur det var. Hur Nokia bara fokuserade på att få ned kostnaden och hur grupptänkandet höll tillbaka innovationskraften.
Bristen på nytänkande gjorde också att Nokia alltför länge låste sig vid operativsystemet Symbian. Systemet är kärnan i mobilerna och även helt avgörande för hur alla tjänster runtomkring fungerar. I Symbians fall fungerade det inte.
Det är fortfarande en gåta att det skulle vara så svårt för Nokia att få ordning på de nya egna system som var på gång. Som boken visar hade Nokia ändå betydligt fler utvecklare än vad Apple hade.
Resultatet blev till sist att Nokia tvingades välja Microsofts system för sina mobiler och sedan dröjde det inte länge förrän mobilerna sålts till Microsoft.
Det visade sig bli en urusel affär för Microsoft. Enligt Carl-Gustav Lindén kunde det heller inte ha gått sämre för Nokia och för Finland.
Det är möjligt. Men man kan nog lika gärna säga att när det väl gått så långt att Symbian var utdömt och Nokia inte fick fram sitt eget system då kunde det nog inte gå sämre för Nokia och för Finland oavsett om bolaget valde Windows Phone, Googles Android eller sålde mobilerna till någon kinesisk tillverkare. Loppet var redan kört.
Carl-Gustav Lindéns bok ger på ett handfast sätt flera belysande skildringar av vad som skedde inom Nokia de här dramatiska åren och vad det kan få för effekt på samhället när ett företag får en så stark position.
Men det är knappast den slutgiltiga historien om vad som hände när mobilerna försvann. Det är för all del heller inte vad författaren gör anspråk på, utan snarare att skriva ett mellanbokslut.
Lite hoppfullt kan man också vända det hela till att vad Nokia den här gången har gjort är bara ännu ett exempel på de drastiska omställningar bolaget varit med om under sin 150-åriga historia. Fast den här gången var det en omställning som var något alldeles i hästväg brutal.
Tomas Augustsson
Skribenten är reporter på Svenska Dagbladet och följde i många år it- och telekombranschen.