Musikrecension: Under huden på en fullblodsromantiker
Alexander Melnikov spelade under alla tre konserterna när Tapiola Sinfonietta förverkligade sin minifestival med inriktning på Robert Schumann.
Tapiola Sinfonietta under Janne Nisonen. Alexander Melnikov, piano, Meri Englund, violin, Riitta Pesola, cello, Harri Mäki, klarinett. Esbo kulturcentrum 6.11.
Ärkeromantikern Schumann var själv inte odelat förtjust i termen ”romantik”, åtminstone inte när den applicerades på musikens domäner. Sant är även att han, till skillnad från exempelvis Liszt, i rätt hög grad uttryckte sig inom ramen för de abstrakt klassiska formerna och vad åter den musikaliska poesin anbelangar rörde sig Chopin trots allt i helt egna sfärer.
Ändå personifierar Schumann för mången, däribland undertecknad, den musikaliska romantiken och jag misstänker att den emotionella aspekten, manifesterad såväl i det levda livet som i tonerna, spelar en avgörande roll härvidlag. Den litterärt högt begåvade Schumann utgör själva sinnebilden för en självutlämnande fullblodsromantiker, där det sensitivt hudlösa och djupt kända går hand i hand.
Detta har ypperliga pianisten Alexander Melnikov tagit fasta på när han planerat sin schumannska minifestival för sig och sina musikervänner i Tapiola Sinfonietta. I centrum står kammarmusiken och de tre pianotriorna, som får sällskap av pianokvartetten och -kvintetten, samt några exempel på de mer ogenerat ”romantiska” småstycken som Schumann producerade åtskilliga av.
Stämning och atmosfär
Konsertseriens andra dag bjöd på två av dessa utsökt läckra stämningsstycken, Fem stycken i folkton för cello och piano op. 102 samt Fantasistycken för klarinett och piano op. 73. I det första skapade Melnikov och Riitta Pesola med enkla medel en starkt påtaglig atmosfär och i det sistnämnda lät Melnikov, tillsammans med Harri Mäki, den musikaliska fantasin flöda på ett lika naturligt som ohämmat sätt.
Ett slags visuell kvalitet präglade de musikaliska ögonblicksbilderna, även om det inte handlar om programmusik, och inget hindrar att man föreställer sig såväl det ena som det andra även till tonerna av den elegiska tredje pianotrion. Ändå är det förstås frågan om absolut musik, som gjordes på ett absolut vinnande sätt av samspelta trion med Melnikov, Pesola och Meri Englund.
Just den här gången framstod även pianokonserten som ett slags kammarmusik i det stora formatet. Den så ofta nedsablade schumannska orkestreringen fungerar som en dröm när den görs med tillräckligt få stråkar och behärskat vibrato. Janne Nisonen, som bytt konsertmästarpallen mot dirigentpodiet, höll föredömlig ordning i leden.
Melnikov strävade tydligt konserten igenom efter att understryka musikens poetiskt-lyriska natur och förverkligandet av pianokonsertens så bekanta solostämma var subtilt och mångsidigt nyanserat. Däremot ristar vi ett minus för det onödigt långsamma finaltempot, som förtog den i grund och botten lekfulla musiken en central kvalitet.