Kärlekens kraft med Stjärnfall
Stjärnfalls nya koncept är besvärligt då man tvingas tillbaka även till de sketcher som inte fungerar.
På scenen: Anja Bargum, Christoffer Strandberg, Johanna af Schultén, Max Bremer, Nicole Hjelt och Thomas Lundin. I gruppen ingår också Niklas Häggblom och Elisabeth Öhman. Scenteknik: Mari Agge och Hedda Wallén. Stjärnfalls premiär på Höyhentämö 5.11.
Improvisationsteatern Stjärnfall bjuder på premiär varje gång de stiger upp på scenen, vilket de också påpekar i inledningen. Det hör till improvisationskonceptet, och det enda som är sig likt från en föreställning till nästa är grundkonceptet. Förra hösten hette upplägget Impropic, och då utgick improvisationerna från fotografier.
Nu är det premiär för ett nytt koncept, med namnet Impropå. Det är mer allmänt hållet, och utgår från byggnaden på Högbergsgatan 17, i vars källare vi befinner oss. Publiken får föreslå ett klockslag, och sedan utgår improvisationerna från vad som kan tänkas hända på byggnadens olika våningar.
Som koncept är det inte helt lyckat. Det är ju alltid så med improvisationer att det ibland tänder till, medan det andra gånger blir platt fall. Det hör till saken, men då är det bättre att snabbt kunna gå vidare till nästa sketch. Med våningsupplägget tvingas man tillbaka till också de sketcher som uppenbarligen inte fungerar.
Av någon orsak blir det dessutom så den här gången att det på flera våningar blir ganska dystra historier som spelas upp. Det blir relationsproblem, alkoholism och familjevåld, och leder inte riktigt någon vart. Då är det tur att Christoffer Strandberg gör ett varmt humoristiskt porträtt av den ledbrutna gamla vaktmästaren på fjärde våningen. Han visar att mindre ofta är mer också i humorsammanhang.
Bättre blir det ändå så småningom, när de olika våningarna börjar blanda sig med varandra, med oanade konsekvenser. Och ännu bättre blir det efter paus, när man frångår det något restriktiva våningskonceptet till förmån för fri improvisation. Här får vi möta upproriska dataspelsfigurer, arga Sibbobor och kättare vars invasion avvärjs med hjälp av kärlekens kraft. En härlig kyrkokör bidrar till det religiösa temat.
Bäst på plan den här gången är Christoffer Strandberg, medan Anja Bargum och Max Bremer sekunderar med ett antal fina karaktärer, och uppvisar en imponerande förmåga att reagera på de andras idéer. Att gruppen är väl samspelt är uppenbart och det leder några gånger till de där oslagbara ögonblicken då improvisatörernas impulser sammanfaller och resultatet överraskar alla, inklusive artisterna själva.