Öga mot öga med den andre
Skarpt och pedagogiskt om europeisk främlingsfientlighet i det svenska gästspelet Tigern.
Text: Gianina Carbunariu. Övers. till svenska: Inger Johansson.
Regi: Sofia Juphiter. Scenografi: Erlend Birkeland. Kostym: Maria Geber. Ljus: Ellen Ruge. Ljud: Hobi Jarne. Mask: Gunilla Persson.
På scenen: David Fukamachi Regnfors, Fredrik Gunnarson, Anders Hambraeus, Åsa Persson, Jonas Sjöqvist.
Jupither Josephssons Teaterkompanis gästspel på Esbo stadsteater 6.11.
En sibirisk tigerhona rymmer från ett zoo, går lös i den medelstora europeiska staden och stiftar bekantskap med dess invånare.
Några försöker tjäna en hacka på henne, en turist iakttar henne genom sin kameralins, som om hon var en spännande exotisk maskot. En annan vill knappt se på henne alls när hon tränger sig på vid uteserveringen – "bäst att låtsas som hon inte är där".
Vid tvåsnåret på eftermiddagen blir tigern ihjälskjuten och därmed är hotet mot staden avvärjt. Men var hon någonsin ett hot?
Louhisalens scen har förvandlats till ett kontorsliknande, träpanelsklätt rum. Här redogör de intervjuade invånarna detaljerat för tigerns väg genom staden fram till dödsskjutningen.
Rumänska Gianina Carbunariu har skrivit en smart fiktiv dokumentär, en så kallad mockumentär, om främlingsfientlighet. I den här dokumentären får till och med stadens fåglar – duvan, kråkan och den mesiga gråsparven underbart kvickt och roligt tolkade av David Fukamachi Regnfors, Anders Hambraeus och Jonas Sjöqvist – komma till tals.
Pedagogiskt tilltal
Sofia Jupithers iscensätter texten med ett pedagogiskt tilltal. Spelstilen är noggrann, saklig, men också återhållsam vilket gör att man inte engageras emotionellt. Snarare blir det en föreställning som skarpt analytiskt demonstrerar det officiella språkets logik, vårt sätt att omskriva och försköna verkligheten. En tolk (Fredrik Gunnarson) försöker släta över de sociala motsättningarna som uppenbarar sig i den franska turistens (Åsa Persson) vittnesmål, ersätta dem med en solskenshistoria. Gång på gång speglas den officiella berättelsen mot verkligheten som ser väldigt annorlunda ut, som är ful, rå och hänsynslös.
Inkräktaren, den exotiska tigern, vågar de intervjuade invånarna inte ens ta i med ord. De talar om henne som "det, djuret, individen, den andre". Sällan använder de hennes riktiga namn, Michaela.
Pjäsen blottar kylan i det europeiska samhället. Gianina Carbunariu är verkligen på kornet i sin beskrivning av den typiska europeiska staden som industrin övergett, som drabbats av hög arbetslöshet och växande klassklyftor. De rika bygger bastanta portar och grindsamhällen för att skydda sig från alla de ovälkomna och obekväma. Från romer och flyktingar. Från fattiga, sjuka och gamla.
I andra akten tar skådespelarna på sig gulliga, lurviga djurkostymer. Vi kan se det som ett zoo, ja. Eller som en flyktingförläggning. Väljer vi det senare alternativet ställs vi också ansikte mot ansikte med oss själva, med människomonster.