Konstrecension: Vandring från färg till färg
Vitt, svart, rött, blått, gult och grönt. Konsthallen Artipelag söder om Stockholm visar monokroma verk. Effekten av att stiga in i ett rum där en färg dominerar är mycket påtaglig.
Artipelag, Värmdö. Till 28.3.2016.
Det finns några punkter i konsthistorien som det inte går att bortse ifrån. Kazimir Malevitj målning Svart kvadrat är en av dem. Den ukrainsk-ryska målarens svarta fyrkant är ett slags nollpunkt, eller kanske hellre atomkärna, som allt som följde sedan måste kretsa kring. Malevitj skapade sin radikala monokrom som ett steg bort ifrån den kubism och den futurism som var tidens mest radikala konstströmningar, som han menade fokuserade för mycket på geometri och dynamisk rörelseestetik.
Malevitj ville ha en enklare helhet och en än mer anspråksfull totalupplevelse och lanserade sin egen suprematism som ett försök att samla estetiska, andliga och psykiska aspekter i en enda teoretisk strömning.
De idéer som omgav Malevitj enfärgade ytor blev relativt snart inaktuella, men monokromen har behållit sin kraft. 1915 visade Malevitj för första gången Svart kvadrat i en utställning, och att fira 100-årsjubileet med en utställning som lyfter fram monokromens enorma betydelse känns som en fullkomligt självklar tanke.
Dovt och uppsluppet i svart
Den monokroma symfonin på den privata konsthallen Artipelag på Värmdö söder om Stockholm, hyllar dessutom Malevitj ambitioner genom att söka en helhet och foga samman formgivning, musik, mode och konst i en samlad upplevelse. Och på det stora hela lyckas man förhållandevis bra – det är ju ingen nyhet att en enfärgad utgångspunkt är ett fungerande sätt att bygga en utställning. Effekten av att stiga in i ett rum där en färg dominerar är inte särskilt komplicerad men mycket påtaglig.
Utställningen inleds lite trevande med den danska konstnärsgruppen A Kassens i sig utmärkta The colour of things, en serie som består av diptyker där ett fotografi av ett föremål, typ en handgjord kajak eller en världsatlas, ställs mot en målad yta som helt enkelt utgörs av den färg som uppstått då föremålet i fråga malts ner och blandats med bindemedel. Förvisso ett slående och mycket samtida användande av monokromen, men i sammanhanget bryter A Kassen av och blir mest ett överflödigt bihang.
Desto mer slående är utställningens första enhetliga sal, där färgen från Malevitj svarta kvadrat breder ut sig över en mängd verk. I rummets mitt står en samling dramatiska helsvarta klänningar av den japanska klädskaparen Yohji Yamamoto, och runt de starka siluetterna sluter sig det stora rummet med en dov sakral klang.
En serie mycket fysiska verk av Håkan Bengtsson, en stor väggfäst heltäckningsmatta där svarta figurer rör sig mot en svart bakgrund av David Svensson och en gigantisk färgkarta av Riiko Sakkinen hör till rummets mer slående inslag. Sakkinens humoristiska färgutforskande – en mängd associationer på färgen svart, såsom kaviar, döden, Darth Vader, Black Metal, svarta hål och svarta får – bryter dessutom allvaret och förmedlar någonting om den lite paradoxala uppsluppenhet som monokromen alltid bär.
Vitt brus
En motsvarande funktion i nästa, vita rum har Cajsa von Zeipels enorma kvinnofigur Morra, som helvit, anorektisk och klädd i underkläder lutar sig mot en av rummets pelare i ett påpekande om kroppsideal och strukturella förväntningar som bär en slående dubbelhet genom att också lyfta fram en karaktär som sällan tillåts ta självständig plats och ge den en suverän, rumslig makt.
På väggen bakom jätten hänger några samtidsklassiska byråer av formgivarna Jonas Bohlin och Thomas Sandell, och lite längre bort ytterligare en grupp enfärgade klänningar av Yamamoto tillsammans med några bulliga lerskulpturer av Jennifer Forsberg.
Varje sal är ljudsatt i ett samarbete med Spotify och företaget Soundtrack Your Brand, som skräddarsyr ljudupplevelser, och just den vita färgen har fått en lyckad gestaltning av ett atmosfäriskt ”white noise”, som liksom lägger sig över både verk och betraktare som en både skön och vagt oroande filt.
En målning av Paul Fägerskiöld som består av små små akrylprickar där vitt är den dominerande färgen blir en kongenial pendang till musiken med sin tydliga referens till tv-apparatens allt mer sällsynta brus. Här blir monokromen det sändningsuppehåll som vi i vår hektiska tidsålder kanske behöver mer än någonsin
Vad är kommersiellt?
Så fortsätter promenaden. Rött, blått, gult och grönt. I alla salar en samverkan mellan genrer. Kläder, skulptur, fotografi, måleri, formgivning och ljud blir en eklektisk helhet.
Tyvärr är det ibland svårt att avgöra om designen som kvalat in är ett kommersiellt samarbete, som det schweiziska företaget Genevas elektronik, vilket jag som betraktare i så fall vill få tydligt redovisat.
Den monokroma symfonin ljuder kanske inte så högt, men en vandring från färg till färg blir behagligt meditativ och säger ändå något väsentligt om den styrka som en dominerande nyans kan bära.