Gallerirundan: Sökaren finner
Helsinki Contemporary, Bulevarden 10. Till 22.11.
Det krävs ett närgånget nosande för att komma underfund med varför Miika Vaskolas verk inte verkar målade på duken utan snarare genomsyra den. Det handlar om en liten detalj: han grunderar inte. Att färgen tränger in de få millimetrarna i underlaget har en förvånansvärt stor effekt. Ytan upphör att vara yta och målningen förvandlas till något utöver det konstverk det är. Den blir en del av verkligheten, inte bara är en bild av något – som en realistisk framställning, idé eller form. Den helt enkelt är.
Effekten beror också på materialen. Han använder bläck, kol, krita, koppar och järnoxid. Vissa målningar ser ut som rostiga skivor.
Och så handlar det om tid. Ibland tar det två tre år innan en målning är klar. Jag tänker att processen är något utöver ”konstnären (subjekt) målar (predikat) en målning (objekt)”. Man får ett intryck av att målningarna samtidigt är något som hänt.
Vaskola säger att han aldrig vet vart ett verk kommer att föra honom. Det han kallar ”disciplinerat stapplande” kan leda långt.