Konstrecension: Med fokus på folket
Inom fotografiet är Henri Cartier-Bresson en av de stora, en klassiker jämförbar med Picasso eller Matisse. Under flera decennier på 1900-talet reste han över hela världen och fångade bilder av folket i livets mitt. Hans dokumentation är snabb, träffsäker och rakt på sak.
Ateneum. Till 31.1. 2016.
Till sin utbildning var Henri Cartier-Bresson (1908–2004) egentligen målare och tecknare men han hade redan som barn fått en lådkamera som han använde flitigt och som senare kom att manövrera ut måleriet för honom. Han kom från en högborgerlig miljö i Paris, hans far var förmögen fabrikör med hundratals anställda i sina fabriker.
Den unge Henri hade en engelsk guvernant som gav honom en första utbildning som också inkluderade konst och kultur. Därför kom han kanske i sitt senare liv att känna samhörighet främst med författare, musiker och konstnärer. Han var mindre intresserad av att umgås med fotografer.
Efter att flera gånger ha kämpat med sin studentexamen beslöt Cartier-Bresson sig för att inleda konststudier vid avantgardekonstnären André Lhotes akademi i Paris 1926. Det här var tiden för André Bretons surrealistiska manifest och Cartier-Bresson var inte sen att fånga upp tidens tecken. I sin undervisning fäste Lhote speciell vikt vid den harmoniska kompositionen och vid den intuitiva förmågan att varsebli ”det avgörande ögonblicket”.
Det här gjorde att Cartier-Bresson i sin fotografiska utövning blev något av en anarkist, en som inte gjorde det som förväntades utan tvärtom. Han vände på steken, i surrealistisk anda. Han vände sin lins i motsatt riktning, bort från det uppenbara motivet för att se dess spegelbild. Då han 1937 för den franska tidningen Ce soirs räkning skulle bevaka kröningen av kung Georg VI i London riktade han sitt objektiv mot det entusiastiska folket som fyllde gatorna. Av själva kröningsakten ser man ingenting.
Det här var kanske också ett sätt för Cartier-Bresson att som konstnär ta avstånd från sin borgerliga bakgrund. Han avskydde all posering och allt tillrättaläggande av ett motiv.
Hans metod var att ”överrumpla livet”, att så att säga ta det på bar gärning då det är autentiskt och blottar sin puls. Han fångade skeendet i flykten och lät helst slumpen avgöra hur en bild blev till. Han har själv sagt att han ibland kände sig som något av en ficktjuv eller lindansare i sin drift att ständigt vara på vakt för att kunna snappa åt sig en viktig bild innan ögonblicket hade förrunnit.
I händelsernas centrum
Kameran fungerade för honom som ett skissblock, ett stöd för minnet och ett verktyg för intuitionen. Cartier-Bresson planerade inte sina bilder i förväg utan sköt från höften. Kapitlet om hur hans bilder kom till karaktäriserade han själv som ett mysterium.
Därför sökte han sig i sin gärning till miljöer som var autentiska och ursprungliga, såsom Mexiko, Kina och Sovjetunionen på 1930-, 40- och 50-talet. Så kom det sig att han råkade vara på plats då viktiga händelser utspelade sig. Han befann sig till exempel i Indien och besökte Mahatma Gandhi några timmar före denne sköts. Typiskt för Cartier-Bresson var att han inte plåtade Gandhi som porträtt utan i stället visar en okänd person en face samtalande med Gandhi, som bara syns bakifrån.
Cartier-Bresson var också i Peking 1948 under de historiska dagarna då Maos styrkor marscherade in i staden. I New York var han framför allt fascinerad av Harlem, av hur de svarta framlevde sin vardag. I Moskva plåtar han folk i största allmänhet. Men med empati.
Utställningen av Cartier-Bressons fotografier som visas i Ateneum upptar cirka 300 bilder som ger en rätt heltäckande bild av världen på en viss ort vid en viss tidpunkt. Det handlar om historiska dokument som är förklädda till raffinerade snapshots av vanligt folk i enkla och torftiga miljöer.
Porträtt utan posering
Ibland kan räckan av bilder bli ganska avtrubbande, speciellt som man ofta inte får veta innebörden av vad som händer på bilden. Den enda vägledning som ges är plats på kartan och årtal.
Ett annat kapitel på utställningen är Cartier-Bressons porträtt. Under decenniernas lopp fotograferar han en massa människor i olika miljöer. Det är mest anonymt folk som flyter förbi i en gatuscen eller i ett landskap. Men han har också stött samman med kända personer, framför allt konstnärer såsom Picasso, Bonnard och Giacometti. En av de mest fascinerade profilerna är Jean-Paul Sartre avbildad på en disig Pont des Arts i Paris 1946.
Dessa konstnärsporträtt är inte porträtt i ordets egentliga mening eftersom modellerna aldrig poserar för honom. Det skulle vara emot hans principer. I stället handlar det om dokumentation, som ju var hans egentliga genre och styrka.
Cartier-Bressons fotografier är på så sätt, mer än ett halvsekel senare, ännu alltigenom aktuella, fräscha och charmerande. De är fulla av stundens oförklarliga energi och rörelsens sikte mot okänt mål.