Faust blottar teaterns framtid
Det leks mycket med det teatraliska i Teater Jurkkas snillrika Faust.
Dramatisering: Laura Jäntti, baserat på flera Faust-källor. Regi: Laura Jäntti. Scenografi: Kati Lukka. Dräkter: Tarja Simonen. Ljus: Morten Reinan. Musik: Markus Fagerudd. På scenen: Pia Andersson, Tapani Kalliomäki, Tiina Weckström.
Föreställning på Teater Jurkka 3.11.
”Alltså helt som ur något skådespel!” Repliken är Fausts, när Mefistofeles klär ut honom till gentleman och första älskare inför träffen med Gretchen.
Vad ett skådespel är, och vad det kunde vara, är ett bärande tema i Laura Jänttis lekfulla och ofta snillrika uppsättning Faust – eli Mefistofeleen maaginen teatteri (Faust eller Mefistofeles magiska teater).
Här är Faust (Tapani Kalliomäki) en skådespelare som drabbats av akut frustration inför teaterkonstens stagnation. Därtill har han drabbats av hybris, och tror sig stå över såväl Gud som människorna. Inte konstigt att djävulen, i Mefistofeles gestalt, väljer ut honom för ett litet experiment.
Mefistofeles erbjuder Faust berömmelse, rikedom och sina magiska tjänster i 24 år. Det är, påpekar hon, en möjlighet för honom att äntligen bryta den traditionella teaterns makt och skapa ny och samhällsrelevant postdramatisk teater. Priset är bekant: hans eviga själ.
Respektlös lekfullhet
Laura Jäntti har använt sig av en mängd källor för att skapa en unik och fräsch version av Faust-myten. Här finns folksagans magiska inslag, citat ur Christopher Marlowes tragedi, filosofiska diskussioner på vers ur Goethes episka klassiker och citat om teaterkonsten av Aristoteles, Andriy Zholdak och den postdramatiska teaterns guru Hans-Thies Lehmann. Och mycket annat därtill.
Att det trots det texttunga upplägget och de högtflygande referenserna blir levande teater är en prestation i sig, och det har mycket att göra med den respektlösa lekfullhet som Jäntti närmar sig materialet med.
Stjärnan i Jänttis version blir Mefistofeles, gestaltad med auktoritet och superb närvaro av Tiina Weckström. Den här Mefistofeles är en sanningssägare, en smått ironisk observatör som blottlägger Fausts – och därmed alla människors – svaghet med obönhörlig konsekvens. Hon är klädd som en teaterdirektör från en svunnen tid, och visar upp mänskligheten, och teatern, som ett patetiskt gyckelspel.
Kati Lukka har lyckats skapa en komplex och välfungerande scenografi på Jurkkas minimala scen. Det främsta inslaget är de lager av ridåer i olika material som symboliserar teatern som liv och livet som teater. Det finns alltid ett lager till att skala av, en ridå till att öppna, och sanningen når vi aldrig.
Urladdning
Det leks mycket med det teatraliska, både i skådespeleriet och i effekterna. Det blir skuggteater, både med dockor och skådespelare, sångnummer och pantomim. I en scen hänger en sprattlande Faust från taket medan Mefistofeles tänder på små spritindränkta bomullstussar som hänger från taket och kastar konfetti omkring sig och skriker ungefär: ”Nu är det slut på den traditionella teatern, nu händer det saker!” Pia Andersson gör i sin tur en fin roll som den överdrivet tafatta och oskyldiga Gretchen, som Faust förälskar sig i och störtar i fördärvet. Hennes fnittrande och rödkindade uppenbarelse fungerar till stor komisk effekt i något som liknar en pastisch på tragedins klassiska möte mellan älskaren/erövraren och den väna mön.
Det blir alltså något av en urladdning på Jurkkas scen, där det enorma och intressanta idéinnehållet bär på så många ingångar att man ibland känner sig smått borttappad. Men då händer det genast något som påminner om att det här trots allt är teater, en i bästa fall magisk upplevelse som det gäller att bara njuta av för stunden. Snart har sanden i Mefistofeles timglas runnit ut, och då ska räkningen betalas.