Det börjar med Ruth. Ruth Hedvall, mammas faster, mormors svägerska. En halvt borglömd litteraturkritiker och Runebergsforskare som ljöt en förtidig död under bombningarna av Helsingfors 1944. För den unga Maria, som bläddrar i hennes kvarlämnade papper mer än två decennier senare, är hon något av en förebild. Ruth är släktens litterära person.

Så kommer alla de andra ur moderns borgerliga finlandssvenska familj, ur faderns ryska och tysk-baltiska släkt – människoöden som vävs samman med Marias och hennes barns liv under minst fyra generationer och med band som sträcker sig över jordklotet.
Marianne Backléns Jag gungar i högsta grenen är en familjeroman som iscensätter en osannolik och ändå verklighetsgrundad mångkulturalism. Boken för läsaren rätt in i Europas krigspinade 1900-tal och har utlöpare till Vietnamkriget och det tidiga 2000-talets internationella konflikter.

Hämmad traditionalist
Ruth Hedvalls första barndom utspelar sig i en tjechovsk 1800-talsidyll. Hon utvecklas till en begåvad akademiker, specialist på den traditionella fåran inom finlandssvensk och tysk diktning mitt i en tid då modernismen spränger poesins gränser.

Via Ruth Hedvall beskriver Backlén det finlandssvenska litterära klimatet under 1920- och 30-talet. Hedvalls ungdomsvän, en alltmer luggsliten Gunnar Björling åtföljd av en spotsk ung Henry Parland skymtar förbi, liksom Edith Södergran på sitt föga lyckosamma Helsingforsbesök. Ruth Hedvall hör till den hemmerska falangen, hon tackar nej till Hagar Olssons inviter att skriva i Ultra. Hon känner sig inte hemma i modernistkretsen utan håller sig till Hans Ruin, Koskenniemi, Hornborg och sin kära professor Werner Söderhjelm.

Hedvalls recension av Edith Södergrans debutsamling är inkännande, men varför dessa ”förnumstigt lärarinneaktiga” invändningar, undrar Backléns alter ego Maria där hon sitter i universitetets kupolsal och går igenom den döda släktingens produktion.

Ruth Hedvall blir med tiden en hämmad och modersbunden fröken. Hon låter gång på gång livets möjligheter gå sig förbi. ”Så mycken flit och punktlighet! Men en gång var hon flickan vid köksbordet, för länge sedan, flickan med poesiböckerna”, låter Backlén Björling konstatera.

Krig och flyktingskap
Genom Ruth Hedvall tecknar Backlén en snabb vinjett av Finlands inbördeskrig. Hennes död, återberättad av Marias mor Christina, är ett av bokens många mörka krigskapitel. Christinas bror Jalle stupar som 17-årig frivillig i vinterkriget. Marias ryska farfar Niki Baranov kämpar på västfronten i första världskriget. Hennes far Theo slåss för tyskarna i Kaukasus och Lappland under andra världskriget. Hans barndomsvän Manfred upplever helvetet i Stalingrad.

Theos familj kastas från land till land av världshändelserna. Ryska revolutionen driver hans föräldrar till Finland. 1939 företar han med sin balttyska mor och syster en mardrömslik flykt till Tyskland. Efter kriget skickas systern ensam tillbaka till Finland medan modern hamnar i ett sibiriskt fångläger. Theo räddar sig mirakulöst från rysk krigsfångenskap, men präglas för resten av sitt liv av krigsupplevelserna.
Maria äventyrar sig till USA på det tidiga 70-talet. För henne blir Vietnamkriget en realitet, liksom det somaliska inbördeskriget för hennes dotter Ida som har afrikanska rötter på fädernet.

Monoton och magisk
Kapitel för kapitel öppnar sig de inbördes relationerna i en komplicerad familjestruktur. Bitarna i ett stort pussel faller småningom på plats. Vem befann sig var i vilket skede av historien? Hur kom det sig att de möttes, och med vilket resultat?

Romanen struktureras enligt samma princip som Backléns tidigare romaner Karma och Eldfågelns dans. Varje kapitel har en eller flera jagberättare, som ger sin synvinkel av händelseförloppet.

Alla, från Ruth Hedvall till Niki Baranovs älskade häst Lady, talar med samma röst. Det är Marianne Backléns karakteristiska berättarröst: lågmäld, exakt, noggrant faktaanhopande. Med små nyanser färgar jagberättarens temperament ändå skildringen. Ruths monologer uttrycker trevande osäkerhet, Marias farmor Alice är en hysterika, hennes unga faster Gloria står tuggummituggande nonchalant inför Tysklands sammanbrott och Treckens massflykt.

Backléns researcharbete måste ha varit enormt och romanen innehåller följaktligen mängder av detaljrik information. I bästa fall höjer det läsvärdet. I värsta fall, tyvärr ganska ofta, leder det till monoton stelhet.

Mitt i denna faktatrogna realism tillåter sig Backlén att släppa in små anakronismer och stänk av magisk realism. Och enligt min mening fungerar det fint när hon låter Ruth och Maria samtala över seklen eller när hon öppnar en vision av dagens verklighet mitt i en epokskildring.
Slutkapitlet ”Ankomst till Hades” bjuder på en genial scen där alla kontrahenter kan mötas bortom tid och rum. Och Ruth är äntligen i Hölderlins Grekland, i Hyperions och Diotimas Hellas.