Skivrecension: Modern blues med själ
Det har ställts höga förväntningar på Texasgitarristen Gary Clark Jr. (31 år) och nu har det hörts besvikna röster då han inte på sina studioalbum helt har levt upp till hypen om ”bluesens räddare”.
(Warner Bros)
Det är förståeligt, men samtidigt är det någonting suspekt med dylika utifrån riktade krav på artister. För som den mångsidiga musiker han är, har Gary Clark helt uppenbart valt att inte begränsa sig till en enda stil. Och det gör han rätt i visar det sig nu. Att hans ambitioner sedan på storbolagsdebuten från 2012, Blak and Blu, resulterade i en inte helt tillfredsställande, kompromissartad sillsallad är en annan femma.
På den nyaste skivan känns mångsidigheten betydligt bättre sammanhållen. Här finns fortfarande ett otal stilar i den afroamerikanska traditionen representerad, men i grunden ljuder genomgående en själfull blueston. Nu känns det verkligen som om artisten följer sitt hjärta, lyfter fram traditionen och gör sådan musik han själv vill, i stället för att försöka tillfredställa så många som möjligt med någonting för envar.
Som gitarrist är Gary Clark framför allt ytterst smakfull, och behöver inte ideligen bevisa sitt kunnande med långa solon. Paletten är bred från tunga bluesvälten Grinder till boogieblues med slide – Shake – och däremellan folkig gospelblues i Church.
Det mesta går ändå i en bluesig soulstil och tidvis kan det bli lite kliniskt; jag får jag en känsla att han rent av håller tillbaka och för somliga är väl helhetsbilden i mjukaste laget. På det hela taget matchar gitarrliret ypperligt hans sångstil där han gärna tar till falsetten, emellanåt går tankarna mot någon John Legend eller Frank Ocean som på liknande sätt, med andra medel, gör traditionsmedveten modern svart musik.