Musikrecension: Bredd och mångfald på Grankulla musikfest
Sjätte upplagan av Grankulla musikfest avslutades i helgen med ett synnerligen mångsidigt musikutbud.
Konserter i Nya paviljongen och Grankulla kyrka 1.11. Harri Mäki, klarinett, Alexander Gebert, cello, Janne Rättyä, dragspel. Collegium Musicale under Endrik Üksvärav. Signumkvartetten. Bach, Lindberg, Fagerlund, Lutoslawski, Pulkkis, Tüür, Pärt, Tormis, Haydn, Stravinsky, Schubert.
Seppo Kimanens musikfestspel tenderar att se ut som sin skapare oavsett var de äger rum. Många konserter under en och samma dag, en föredömligt bred estetisk palett och en tydlig tvärkonstnärlig och -vetenskaplig tendens.
Grankulla musikfest är inget undantag. De muntliga föreläsningarna hade under allhelgonahelgen fått ge plats för tonande dylika och trots att skalan rörde sig från Monica Zetterlund med Susanna Eronen och Z League och vilda operapastischer med The Fabulous Bäckström Brothers till ny inhemsk musik med Status Ensemble och betydligt äldre germansk sådan med Essi Luttinen och Zeteskvintetten var det kimanenska varumärket genomgående närvarande: kvalitet!
Janne Rättyä gör allt vad Bach bara kunde tänka sig på sitt instrument och visst klingade gambasonaten i G-dur läckert med dragspel i stället för cembalo. Klarinett, cello och dragspel är en skön kombination som Sebastian Fagerlund i den musikantiska Breathe (2006) nogsamt tagit vara på, medan Magnus Lindberg i Steamboat Bill Jr för klarinett och cello (1990) odlar en attraktiv rytmisk aktivitet.
Visst var det en liten besvikelse att bland annat Paquito D’Ríveras Trio utgick, men Uljas Pulkkis i stället hörda superexpressiva cello-dragspelsstycke XTC (2002) var en fullödig ersättare och Rättyä, Alexander Gebert och Harri Mäki musicerade konserten igenom med absolut inlevelse.
Suveränt skön sång
Vi vet att man kan det här med körsång i vårt södra grannland, men blott femåriga estniska kammarkören Collegium Musicales suveränt sköna sång kan ändå ha kommit som en överraskning för en och annan.
Estlands Magnus Lindberg, Erkki-Sven Tüürs stämningsfulla Missa brevis (2013) tedde sig i sin gripande (fri)tonala gestalt som en föredömligt tidlös kreation. Något som självfallet även kan sägas om 80-årige Arvo Pärts Alleluja liksom, till exempel, Vater unser, som gjordes med innerlig känsla och vacker lyrisk tenorstämma av utmärkte CM-dirigenten Endrik Üksvärav tillsammans med Jukka Nykänen vid pianot.
Dagens tredje jubilar, 85-årige körgurun Veljo Tormis, var välrepresenterad med såväl spektakulära extranummer som plock ur storverket Glömda folk, men kanske kunde man just denna söndag ändå ha nyttjat kyrkorummet på ett mer ändamålsenligt sätt.
Berörande kvartetter
Aftonens stråkkvartettkonsert avrundade festivalen på ett minst sagt berörande sätt. Var och en kan föreställa sig hur musikhistoriens gång hade förändrats om inte Schubert dött vid trettioett och, till exempel, den två år före hans död skrivna G-durkvartetten fått en samtida publik.
Det handlar om musik som stundtals är ännu mer framåtpekande än Beethovens samtidigt tillkomna sista kvartetter och tyska Signumkvartetten tecknade de schubertska fantasierna med en uttrycksmässigt föredömligt bred pensel. Något som i och för sig även gällde Stravinskys härligt avantgardistiska miniatyrer Tre stycken för stråkkvartett samt Haydns passionerade f-mollkvartett op. 20 nr 5.
Nästa år tackar Seppo Kimanen för sig med sin sjunde Grankullafestival och det lär vara en rejäl bit nostalgi att vänta då med, gissningsvis, stråkkvartetten i en framskjuten position.