Musikrecension: Cornucopia blandar friskt
Trion bjöd på en frisk blandning av engelsk barock och nyaste nytt i Tempelplatsens kyrka.
Pekka Silén, blockflöjt, Louna Hosia, viola da gamba, Marianna Henriksson, cembalo och orgel, Jaakko Kulomaa, elektronik. Solistföreningens konsertserie, Tempelplatsens kyrka 2.11.
När jag senast hörde barockensemblen Cornucopia reagerade jag på den inte helt lyckade blandningen av barockmusik och nyskriven dito för barockensemble. Visst finns det ett värde i att föra vidare (eller återuppliva) barocktraditionen också genom nyskriven musik för barockensemble, men inte sällan känns det som om traditionerna skurit sig och inte egentligen mötts.
Det friska blandandet av stilar har ändå blivit Cornucopiatrions varumärke och grej. Följaktligen var det bara att tacka och ta emot det som serverades under konserten i Tempelplatsens kyrka i måndags.
Konserten gick under rubriken Once Upon A Ground, en ordlek som syftar på den ground (det ostinat, In Nomine) som låg som grund för en stor del av den engelska barocken. I programbladet angavs Cornucopia och ljudmästaren Jaakko Kulomaa som ”arrangörer” trots att Purcell, John Bull, William Byrd med flera stod som kompositörer och kanske var det helt korrekt med tanke på elektronikens starka närvaro under hela tillfället; redan innan konserten inleddes ljöd en grundton i högtalarna därifrån allt emanerade, och bland annat gjordes Purcells Two in One Upon a Ground med en cembalo som lät nästan som en distgitarr.
Av de nyare inslagen föreföll Olli Virtaperkos In Nomine Revised rätt spretig och vildvuxen, men dock levande med sina skalor och löpningar. Katalanska kompositören och arkitekten Alex Arteagas Témenos utforskade nästan med ingenjörens entusasim spänningen mellan två närliggande toner som producerar pulserande ljudvågor (hans experiment bleknar dock vid sidan om Phil Niblocks som hördes på Korjaamo för några veckor sedan). Det mest positiva med Tomi Räisänens uruppförda verk, också kallat Cornucopia, var dess intressanta ekoeffekter som angränsar till noise och de tätt vibrerande drillarna, speciellt i blockflöjten, för att inte tala om tonkaskaderna som på slutet framförs upprepade gånger, ständigt transponerade nedåt.
Kaija Saariahos tidiga rätt Jardin secret II (1986) för cembalo och ljudband gjorde nu ett sensuellt intryck med sitt fina atmosfäriska landskap. Cembalon smalt in i helheten perfekt vid sidan av kvinnoröstens suckar och stön på ljudbandet.