Bargum jubilerar med stilsäkert urval
Johan Bargum firar femtioårsjubileum som novellist. Recensenten läser ett urval noveller och ser ett betydande författarskap växa fram.
NOVELLER
Schildts & Söderströms 2015
Något av det mest fascinerande när man läser de 23 noveller som ingår urvalet av Johan Bargums novellistik från 1965 fram till i dag, är att man på helt nära håll kan se ett författarskap bli till. Från sextiotalets formexperiment, över de gripande novellerna på åttiotalet och fram till två helt stilsäkra nya texter får vi följa Johan Bargums utveckling som författare men också den röda tråden i hans författarskap.
Alla texterna i samlingen som helt enkelt heter Noveller 1965-2015, kretsar kring ensamheten och hur svårt vi människor ibland har att sträcka oss ut och öppna oss för varandra. I de noveller där Bargum är som bäst skapar det här en melankoli som det är svårt att inte låta sig beröras av, och som underbyggs av en pregnant och precis prosa som på flera ställen närmar sig det poetiska.
Novellerna är tryckta i kronologisk ordning, och har försetts med en upplysning om i vilken samling de ursprungligen utkommit. I det här ljuset råder det inget tvivel om att det är i de tio åttiotalsnovellerna som Bargum verkligen utvecklar sin egenart som författare. Det här kommer till uttryck bland annat i samlingens kanske bästa novell Canberra? Do you hear me? där en far reser hela vägen till Paris med en hamster under skjortan, för att hans dotter, vars mor han skilt sig från, ska få träffa den. Hamstern, som helt symboliskt bär namnet Hamlet, är det som binder samman far och dotter, så när den dör under transporten köper fadern en ny hamster så fort han anländer till Paris. Men då det visar sig att dottern i Paris fått en katt som också heter Hamlet, och att det i själva verket varit den hon pratat om när fadern och hon talat i telefon, står det klart hur långt ifrån varandra de två kommit både fysiskt och känslomässigt.
Också de två novellerna ur samlingen Resor (1988) är värda att nämna. Den första av dem, Arkitekten, handlar också om far och dotter. Men här är dottern vuxen och reser ut till en ö i skärgården där hennes far nyss dött, bara för att upptäcka att han begått självmord och i sin dagbok skrivit om hur han aldrig förstått sin dotter och aldrig känt att han kan tala med henne.
Och i den andra, Förläggaren, följer vi en svensk förläggare som ska på författarträff i Finland med en av de författare han representerar, som också har ett förhållande med hans fru.
Genom hela novellen känner vi hur deprimerad förläggaren är, men också att det är omöjligt för honom att vända sig till någon och be om hjälp:
"Jag bläddrar i min telefonbok. Den är full av namn, kulturredaktörer, byråkrater, utländska och inhemska kolleger, och författare, mängder av författare. Har jag överhuvudtaget några vänner alls?"
Det närmaste han kommer ett verkligt samtal med en annan människa är när han talar med portieren på det hotell där han är incheckad, och till råga på allt delar rum med den författare hans hustru i slutet av novellen lämnar honom för.
Ett viktigt författarskap
I samlingens sju noveller från 2000-talet, inklusive de två nya novellerna Julafton och Villa till salu, finns en stilsäkerhet som tar sig uttryck i de många tidsmässiga sprången mellan förfluten tid och nutid. Ensamheten i de här novellerna är inte längre fullt så existentiell och påträngande som i 80-talsnovellerna, men de har ett djup och en mognad som ofta handlar om en åldrande man som tänker tillbaka på sin barndom.
Som i novellen Dr. Snellmann där en åldrande läkare minns sin första skoldag och sin far som begick självmord, medan han samtalar med sitt barnbarn om dennes snart förestående första skoldag. Eftersom hans dotter insjuknar och ligger i feber när den stora dagen randas, blir det morfadern som får ta hand om det hela. Och i Bargums skickliga händer får beskrivningen en skönhet som samtidigt rymmer oanade mängder av melankoli. För ögonblicket är flyktigt och barndomens troskyldighet kommer aldrig åter:
"En liten flicka som nyss har somnat och nästa dag skall börja i skolan. Närmare änglarna kommer vi människor aldrig."
Johan Bargums Noveller 1965-2015 är ett måste i bokhyllan hos envar som intresserar sig för finlandssvensk litteratur. Med de 23 novellerna får vi inte bara en inblick i ensamheten, mänskligheten och melankolin, utan också i ett viktigt författarskap i nya finlandssvensk litteratur, vilket också Eva Kuhlefelt skriver i sitt fina efterord. Bargums noveller tar tid, men de ger också rikligt tillbaka. Och rent språkligt blir det nästan inte bättre än så här.
Skribenten är lektor i danska vid Helsingfors universitet
Översättning från danskan av Pia Ingström