Gästspel med meditation och fyrverkeri
Pori Dance Company av i dag håller förbluffande hög klass.
ARK: koreografi Riku Lehtopolku; Havaintoja maasta: koreografi Mikko Lampinen. Pori Dance Companys gästspel Alexandersteatern 31.10.
Björneborg, staden som fostrat både Jorma Uotinen och Tero Saarinen. Är det något i jordmånen som leder in ungdomar på dansbanan? Snarast har det nog med enstaka eldsjälar som Liisa Nojonen att göra, och hårt arbete naturligtvis.
Pori Dance Company av i dag håller förbluffande hög klass, lotsad av konstnärliga ledarna Mikko Lampinen och Riku Lehtopolku, bägge stadens egna söner med gedigna internationella meriter i bagaget. Gruppens gästspel i Helsingfors bjöd på två sinsemellan helt olika verk, men med en gemensam grundton.
Riku Lehtopolku funderar i ARK på vår tids krav på lycka och välmående, med allt vad det innebär av andningsövningar, tai chi och gud vet vad. Greppet är stilfullt – man anar en viss ironi och samhällskritik men samtidigt kan man skönja ett lugnt allvar.
Emellanåt är jag rätt så allergisk mot ljuddesign i dansverk, men Eero Auvinen lyckas sällsynt bra med att bygga upp stämningar, med både kraftfulla explosioner och smått smörig bakgrundsmusik av den typ kosmetologer och dylika gärna spelar som avkopplande ljudmatta.
Ett stort beslut är naturligtvis att vid sidan av fem dansare även använda en större grupp människor på scen. De är inte professionella dansare men rör sig med förbluffande fin koncentration. En stor grupp människor är tacksam att röra på: man kan få fram så starka effekter bara genom att ställa upp femton personer på scenen och be dem vända sig åt samma håll. Lehtopolku nöjer sig inte endast med enkla effekter utan ger gruppen en hel del att bita i.
Människoskaran är stark i sig, därför blir det en dramaturgisk svacka när man plötsligt skjuter dem åt sidan och placerar dem i lådartade konstruktioner. Dansarna använder dock utrymmet väl. Koreografin använder tydliga element från yoga, tai chi och kampsporter men också briljant nutidsdans. Jag gillar balansen mellan vildare fysiska partier och lugnt meditativa. Alla dansare håller hög klass.
Om ARK drar åt det meditativa hållet i vitt, svart och grått, är Mikko Lampinens observationer om jorden (Havaintoja maasta) på många sätt dess raka motsats. Det handlar om ett färgsprakande fyrverkeri av främst absurditeter. Rörelsespråken är sinsemellan klart besläktade, och en viss tematik kring jorden och samhället likaså. Både Lampinen och Lehtopolku har också låtit sig inspireras av Asien, Lampinen främst av japanska animationer. Bägge verken är i min smak alltför långa, ett lite kompaktare format skulle göra dem gott, speciellt om de uppförs efter varandra.
Som namnet säger är det i Lampinens verk fråga om observationer, rätt så lösryckta sådana. Karaktärerna är festliga, dansarna skickliga och Lampinen själv har en vild scenutstrålning som få. Ändå får jag inte riktigt fatt i den röda tråden. Skådespelaren Anastasia Trizna skapar stämning som något slags Moder Jord, Lehtopolku tycks representera den klassiska karikatyren av vit-man-endast-intresserad-av-pengar, men hemskt djupa tankar förmedlar verket inte. Visualiseringen (signerad Sensus Pool Project) är proffsig och inspirerande och vissa partier berör. Det känns också skönt att få höra riktig musik, i sig rätt ordinär populärmusik men den bjuder till många sköna dansavsnitt där dansarna helt enkelt släpper loss.