Smith: På café med Patti Smith
Recensenten uppskattar Patti Smiths fokuseringar i den nya memoarboken, också om det tar lite tid innan man börjar känna sig helt hemmastadd i den.
MEMOARER
Översättning: Ulla Danielsson
Brombergs 2015
Patti Smiths självbiografiska volym M Train tar avstamp i hennes stamlokus Café ’Ino på Manhattan, där hon serveras mörkt bröd, en skål olivolja och svart kaffe. Och kaffet återkommer ständigt under den personliga resa genom olika livsskeden och platser som följer, hon dricker det i alla tänkbara sammanhang och berättar också gärna om de olika caféupplevelserna.
Det handlar alltså om en klassisk memoarbok, men den som väntar sig en fortsättning på den starka tidsskildringen Just Kids blir antagligen besviken. För det här är en helt annorlunda text, med smalare perspektiv och lösare struktur, och drivkraften till skapandet har varit mer privat – i första hand helt enkelt behovet att kontinuerligt klä tankar och iakttagelser i ord.
I fallet Just Kids hade fotografen Robert Mapplethorpe före sin död bett henne skriva om deras 60–70-talsliv i New York, och hon ville då göra en rak skildring som skulle öppna sig för alla läsare. Nu berättar hon mer associativt, och känner sig fri att ge utrymme åt en hel del spontana infall och sidospår. Ramen är hennes nuliv, med resor (föredrag på kongresser och besök vid kända författares gravar), arbete och vardagssysslor, men det förflutna är också ständigt närvarande. Och minnena har en tendens att dyka upp när det passar dem, utan bestämd kronologi.
Ett lite överraskande nöje som hon – vid sidan av det mer förväntade skrivandet, fotograferandet och läsandhur hon kom till storstaden och växte in i sitt konstnärskap så den saken behöver hon inte gå närmare in på nu, men mer notabelt är att hon heller inte i nämnvärd grad relaterar till sin barndom. Det livsskedet brukar många memoarförfattare annars ge ett oproportionerligt stort utrymme, så i grund och botten känns det här som ett fräscht val.
Sina graviditeter och barn lämnar hon också därhän, trots att livet med MC5-gitarristen Fred ”Sonic” Smith i viss mån synliggörs, och hennes musik har det redan talats så mycket om att hon tydligen inte själv vill göra det. Så vad blir då kvar? Kärleken till och saknaden efter Fred, minnen av olika slag, bilder från de arbetsprocesser hon är inne i, drömmar, och så en stark känsla för vardagens stillsamma charm. Jag uppskattar hennes fokuseringar, också om det tar lite tid innan man börjar känna sig helt hemmastadd i boken.
Och den som uppskattar spirituella anekdoter har en del att se fram emot. Här blandas smått och stort, ofta på ett till synes slumpmässigt sätt, och dessutom kan en lättsam absurdism komma in i bilden – som då hon träffar den gamle schackvärldsmästaren Bobby Fischer i en hotellmatsal en natt i Reykjavik. Efter att han först fått lägga fram sina obligatoriska konspirationsteorier ägnar sig det omaka paret åt att tillsammans sjunga gamla Buddy Holly-låtar.
Stillsam melankoli
Det boken i första hand påminner oss om är att Patti Smith långtifrån enbart är artisten och myten. Hon är också en ganska vanlig äldre kvinna, som reflekterar över tillvaron, blickar tillbaka, och gör sitt bästa för att utan stora gester fylla ett tidvis rätt så ensamt liv.
Hon är mer intresserad av sinnesfrid än exceptionella upplevelser, och då räcker ”en perfekt kopp kaffe” ofta ganska långt. Och hennes vilja att delge oss den här vardagen känns för mig tilltalande, jag sitter gärna på café med henne eller hälsar på hennes katter.
Det som i slutändan i varje fall berör mig mest är den melankoli som aldrig explicit uttalas, men som ändå är så starkt förnimbar. Den stillsamma sorgen över allt som försvinner och dör, nära människor och ting, och också över det ofrånkomliga åldrandet och de begränsningar det för med sig.
Hela det här stora existentiella problemkomplexet gestaltar hon så känsligt att man sällan ens tänker på att det i grunden ju är det hon skriver om.