Musikrecension: När taktpinnen flög sin kos
HSO-konserten på alla helgons afton bjöd på ett mångsidigt variationsrikt program, med i bästa fall tre helt nya upplevelser för publiken.
Helsingfors stadsorkester. Dirigent Dima Slobodeniouk. Solist Tine Thing Helseth, trumpet. Jonathan Harvey, Johann Nepomuk Hummel, Sergej Prokofjev. Musikhuset 30.10.
Och det utan att involvera ett enda uruppförande eller ens ett verk av någon levande tonsättare. Snarare stod historiska inblickar på menyn alltså.
Det färskaste stycket, britten Jonathan Harveys (1939–2012) Tranquil Abiding (Bestående frid) från 1998, må vara inspirerat av tonsättarens buddhistiska livssyn, men det intressanta är hur stycket samtidigt framstår som en modern motsvarighet till Debussys La Mer med samma i grunden lugna och därigenom verkningsfulla grundtempo och de skira men inte alltför tydliga färgerna. Det är som om hela stycket illustrerade ett uppvaknande.
Genom Johann Nepomuk Hummels trumpetkonsert förflyttades lyssnaren 200 år bakåt i tiden, till en tid av galant klassicism och instrumentalvirtuositet. Norska trumpetvirtuosen Tine Thing Helseth väckte först uppmärksamhet med sin fräscha yttre uppenbarelse, men strax, så fort solostämman började, övertygade hon med sin utomordentliga musikalitet och hantering av trumpeten. De långa linjerna, pianissimonyanserna och legatot i långsamma satsen och virtuositeten och träffsäkerheten i finalsatsen imponerade också. Som encore spelade hon den elegiska I ensomme stunder nedtecknad av norska violinisttonsättaren Ole Bull.
Prokofjevs symfonier kan man tycka hör till standardrepertoaren, men av någon anledning är det nästan bara ettan och ibland femman (och kanske sjuan) som spelas. Därför var det så glädjande att höra HSO göra tvåan, också den en av hans stora symfonier, med sin täta, intensiva och packade textur som ställer höga krav på musikerna för att slutresultatet ska bli tillräckligt stort utan att bli stockat.
Den här repertoaren ligger Dima Slobodeniouk nära hjärtat och följaktligen varvades stora, maffiga klanger med undersköna pastorala toner på ett magnifikt sätt, också efter att taktpinnen rätt tidigt flög sin kos.