Musikrecension: Jamie xx har allt som krävs
Coolt är ordet. Jamie xx behöver inget publikfriande hejande för sitt dj-framträdande.
Ääniwalli 29.10.
När Jamie Smith, aka Jamie xx, debuterade som soloartist i somras med det kritikerrosade albumet In Colour, hade han redan gjort sig ett namn – till exempel med remixen av Adeles Rolling in The Deep – som en av de hetaste dj-artisterna. Att han därtill är låtskrivaren och hjärnan i bakgrunden för det hyllade indiebandet The xx gör sitt till för att höja hans status bland musikälskare och hipsters.
Den balans som han på sin solodebut skapar mellan dels rena rama dansmusiken för klubbgolvet, dels mera traditionella ”låtar” – där också andra medlemmar från The xx medverkar – är det som skiljer honom från gängse EDM (Electronic Dance Music)-artister. Det är också den distinktionen som gör hans liveuppträdanden extra intressanta och givande för lyssnaren (till skillnad från den som bara vill dansa – dock ingen värdering här, märk väl).
Ändå måste jag säga att det inte var utan besvikelse jag ganska snabbt insåg att hans gig på Ääniwalli skulle komma att bli ett dj-set utan Romy – sångare och gitarrist i The xx – eller någon annan gästande musiker. Som danslokal är stället ett välkommet nytillskott på klubbscenen och uppvärmande DJ Tasker från Storbritannien kan helt uppenbart sin sak. Men för en gråskäggig 50-plussare, ensam och inåtvänd med styv nacke och trasigt knä är det långt ifrån idealiskt att stå och vänta – inga sittplatser här – på kvällens huvudakt omgiven av vackra och levnadsglada 25-åringar, som dansar och umgås.
Den som väntar på något gott …
Just som väntan – och trängseln – börjar kännas olidlig, äntrar Jamie xx scenen och bytet sker i farten utan några som helst välkomsthälsningar och ceremonier. Inga divalater heller. Coolt är ordet, här behövs inget publikfriande hejande.
Och snabbt visar det sig att min väntan belönas. Trots att Jamie xx bara har sina två skivspelare med tillhörande samplers och effekter är det egentligen allt som krävs. Det mer renodlade dansmaterialet får en extra dimension med stiligt användande av beprövade medel som ljus och spännande elektroniska effekter; till exempel ett ljud som av ett accelererande propellerplan alternativt högtrycksborr över ett klonkande staccato-dunk. Eller extremt låga bastoner samt en och annan karaktäristisk dubstep-”drop”, förstås. Allt varvat med lugnare, eteriska partier.
Ungefär halvvägs kommer en första höjdpunkt då Jamie leker med Timmy Thomas Why Can’t We Live Together i en för mig okänd liveversion med ett syntbassolo som får lite extra boost. Men den verkliga klimaxen nås i finalen med två av hans egna hitlåtar – alltså just ”låtar” i mer traditionell bemärkelse, som jag tidigare var inne på. Först kommer Loud Places, som jag stått och väntat på, och kontrasten mellan den lugna a-delen med Romy på sång och den dansanta refrängen med det genialiska Idris Muhammad-samplet, får ytterligare dimensioner live, trots att bandet saknas.
När jag sedan helt nöjd tror att han ska tacka för sig, lägger han ännu på Good Times, en av den gångna sommarens klubbhymner, och det blir ett allsångparty som jag sällan skådat. Också kvällens stjärna är belåten och ler lite blygt då han tar emot ovationerna. Vilken fin försenad födelsedagspresent han fick; i onsdags, den 28 oktober fyllde Jamie xx 27 år.