En liberal går till angrepp mot nationalegoismen
Något nytt kallt krig är inte på gång. Men Nils Erik Forsgård visar hur Europa förminskas till egoistiska nationer när européerna tappar kontakten med historien som format dem.
Europa, Idéhistoria
När idéhistorikern Nils Erik Forsgård är på strövtåg i ett Europa som inte vet var det har sin själ blir det en resa i ett stort rum som i dag ofta görs mindre än vad det är. Forsgård iakttar och ser sig omkring, och låter platserna växa ut till historiska rum där det som skett tidigare öppnar sig och kolliderar på nytt.
Den grundläggande frågan som går som en röd tråd genom boken Dagarnas skum är om vi på nytt går igenom det som skett tidigare, med andra ord om Europa av i dag är ett långt efterspel på det Europa som formades av två världskrig under 1900-talet utan att vi är riktigt medvetna om eller kan hantera det.
Tysklands tidigare förbundskansler Helmut Kohl säger om debatten om Europa i dag att den är modlös och ahistorisk, liten och förljugen. Forsgård tillägger att merparten av alla européer inte vet någonting om och också ger blanka fan i hela EU. Han beskriver EU som ett sammelsurium av språk, kulturer, seder, traditioner, minoriteter, missförstånd, fördomar, avund, lättja, åtrå, högmod, dumhet, nationella myter, legender.
Forsgård ställer frågan om EU ska vara en federal värdegemenskap eller en inrikesmarknad med ett löst sammanfogat parlament. I förminskningen av Europa ser han ett främlingshat döljas under kritik av euron. Européerna vill ha mindre Bryssel och en återgång till en inskränkt nationalism.
Det går inte att förstå dagens Europa utan ett återtåg till historien. Den tidsresan är den avgjort starkaste biten i Forsgårds spretiga dagboksanteckningar från i år och i fjol.
När Forsgård är på plats vid den antiislamiska rörelsen Pegidas demonstration i Dresden hör han slagordet Wir sind das Volk, Vi är folket. Det är samma slagord som demonstranterna i DDR skallade i slutet av 1980-talet.
Det bottnar i samma känsla av att beslut fattas långt borta, ovanför huvudet på vanliga medborgare. Pegidas demonstrationer har också en antiamerikansk dimension, som följd av bomberna som föll över Dresden i andra världskrigets slutskede.
Åren 1989 och 1945 har format dagens Europa men det har också första världskriget gjort i minst lika hög grad. Även det som kallas Mellanöstern är ett resultat av efterspelet av första världskriget. Winston Churchill kunde under en våt lunch rita godtyckliga gränser i en öken. Människorna som desperat söker sig över gränserna i dag kan ses som ett försenat svar på europeisk maktpolitik under 1900-talet.
Forsgård tar en av sina promenader i den sömniga småstaden Waterloo, där ett av den europeiska historiens mest spektakulära slag ägt rum. Kanske befinner vi oss fortfarande i världen efter Napoleon?
Ett ännu längre skutt tillbaka i historien leder till Karl den Store på 800-talet. Han är den enda som före Angela Merkel lyckats med att regera över Europa från kontinentens mitt. Forsgård hyser en beundran för Merkel som han inte unnar någon annan politiker; hon levererar enkla och kloka ord i en upprörd tid.
Antisemitism är det patologiska illamående som uppstår när globaliseringskarusellen snurrar alltför snabbt, skriver Forsgård. Det blir en ond cirkel: judar förföljs av muslimer som i sin tur förföljs av högerextrema kretsar och islamofobiska agitatorer.
I antisemitismen finns en grumlig bottensats, föreställningar och fördomar som är konstanta över tid.
Det är en livsviktig diskussion Forsgård för kring antisemitism, islamofobi, nationalegoism och en karusell som snurrar för snabbt för att alla ska hänga med. I Berlin ser han både start up-kluster och nederlagskluster, och det är den tudelningen som väl är det grundläggande problemet.
Riktigt till slut har Forsgård inte gjort sin analys och syntes. Jag efterlyser en klarare tanke om hur mycket antisemitism, liksom även islamofobi och islamistiska attacker på det öppna samhället, handlar om nedärvda fördomar och hur mycket om en ojämlikhetsframkallande samhällsutveckling. Hur kan fördomar och våld bäst motverkas?
Forsgård ger inte högt betyg åt den inhemska debatten. Han ser samma resonemang i lantdagen på 1870-talet kring invandringen som i dag, med skillnaden att det då var de rika och nyttiga judarna som skulle välkomnas. Han önskar att det defensivt nationalistiska arv som dikterats av Snellman och Topelius försvinner ner i en soptunna. Han säger sig allvarligt fundera på att emigrera, bort från dumheten och bort från alla de sanna finländarna.
Det är lätt att instämma i den svidande kritiken av instängdheten här i landet, men Forsgårds infallsvinkel är aningen von oben. Det är alltför tydligt den urbana eliten som talar.
På tal om Sannfinländarna kallar Forsgård dem ekofinländare. Deras nationalistiska retorik och propaganda är ingenting ställda i relation till nationalismen i det tidigare Jugoslavien, där finns verkliga socioekonomiska och etniska konflikthärdar.
Det är en bra poäng Forsgård sticker in med att Alexander Stubbs agenda är klassiskt populistisk med sina otidsenliga utspel om fäderneslandet. Sannfinländarna har ju inget monopol på populismen.
Grovt taget är det kampen mellan liberalism och nationalism som utspelar sig på hela den europeiska arenan. Det råder ingen tvekan om vilken sida Forsgård väljer.
Resedagboken är redan en beprövad litterär genre för Forsgård. Han är suverän på att låta impressionistiska anteckningar växa ut till en hel tidsdiagnos, men problemfritt är greppet inte. När han till exempel skriver om den grekiska krisen känns texterna föråldrade som gårdagens tidning, då händelseförloppet efter att de skrivits är nyhetsmässig färskvara.
Forsgård har en sällsam förmåga att kombinera personlig närvaro med ett helikopterperspektiv. Street cred är ändå inte hans starka sida, även om han tar sig tid att tala med en prostituerad i Amsterdam. Han är en intellektuell globetrotter som tar flyget från den ena staden till den andra med samma självklarhet som en vanlig knegare tar spårvagnen till jobbet. Han skulle vinna på att problematisera sin privilegierade position som en urban, liberal och kosmopolitisk akademiker och opinionsbildare.
Flera av texterna glider mellan redogörelse och opinion, och ofta är insiktsfulla tankar inbäddade bland faktaupplysningar av större eller mindre relevans för sammanhanget. Forsgård är som bäst när han bara påstår saker och ting; en viss påstridighet för diskussionen framåt och väcker mothugg.
Texterna hade kunnat redigeras, så att läsaren inte tre gånger behöver bli upplyst om att en höstdag i Berlin varit varm och kan slippa några av redogörelserna för hotellrum och flygturer.
Dagarnas skum är en lämpligt provocerande debattöppning om vad Europa borde vara och också en medryckande snabbkurs för att friska upp minnet kring den europeiska historien.
MIKAEL KOSK
Skribenten är fri publicist och har tidigare varit ledarskribent vid HBL.