Inte direkt så himlarna trillar
I Bond-universumet handlar det ju om att äta kakan och ändå ha den kvar, att inom de givna ramarna hitta på nåt nytt och fräscht. Nya Spectre är lite tjänstemannamässig.
I rollerna: Daniel Craig, Lea Seydoux, Christoph Waltz, Ralph Fiennes, Ben Whishaw.
Vitsord:
Det fanns en tid när hejarna inom filmskrået – såväl framför kameran som bakom den – inte hade mycket att hämta i James Bond-lägret. Utgången var mer eller mindre given och därmed var också manövreringsutrymmet minimalt – varför bry sig.
I den meningen kunde man, gud förbjude, dra en parallell till svenska Melodifestivalen, traditionellt sett minerad mark för ”seriösa” artister. Men det var då det. I och med att Sam Mendes i Skyfall plockade upp stafettpinnen har insatserna (och förväntningarna) höjts avsevärt.
Inte för att man avundas den gode Mendes (American Beauty, Revolutionary Road) som nu alltså återvänder till svarven. I Bond-universumet handlar det ju om att äta kakan och ändå ha den kvar, att inom de givna ramarna hitta på nåt nytt och fräscht.
I det avseendet hör Skyfall mycket riktigt till de starkare korten. Se här en film där man en gång för alla skakade av sig skuggan från det kalla kriget, detta samtidigt som den brittiske gentlemannaagenten fick mera kött på benen och bjöd in oväntade psykologiska djup.
I Spectre fortsätter de personpsykologiska turerna och här får de sällskap av flirten med Bond-svitens 60-talsrötter. Är det inte gamla bekanta skurkar och skurkorganisationer som dyker upp är det vita katter och exploderande klockor som pockar på uppmärksamhet, sånt.
Annars är det business as usual, som i den rafflande öppningssekvensen i ett Mexico City där man går in för att fira de dödas dag (snacka om ironi). Efter den inledande kameraåkningen, en cinematisk pärla, väntar en rafflande uppgörelse där hela kvarter jämnas med marken.
Ett litet pris för att hindra det planerade terrorattentatet men i högkvarteret i London är man allt annat än förtjusta. På initiativ av ”C” (Andrew Scott), en nykomling, är det faktiskt meningen att MI6 ska fusioneras med MI5.
I samma veva är det tänkt att det klassiska 00-programmet ska skrotas, detta till förmån för nya sköna övervakningstekniker. Skrivbordet nästa för James Bond (Daniel Craig), vilket inte hindrar honom från att med hjälp av bundsförvanterna Q (Ben Whishaw) och Moneypenny (Naomi Harris) sätta kurs på såväl Rom som österrikiska Alperna och norra Afrika.
I den eviga staden stöter han på Monica Belluccis (måttligt) sörjande änka – en 50-plussare som man gärna hade sett lite mera av. Nu blir det desto mera Lea Seydoux, kärleksintresse och skurkdotter, allt medan Christoph Waltz agerar ärkefiende.
Mycket i den nya filmen påminner om Skyfall, filmen där man närapå uppfann hjulet på nytt. Precis som i föregångaren är agentprogrammets framtid hotad och även i de egna leden finns det folk som är redo att utmåla James Bond som en historisk ”relik”, en brontosaurus.
Till det kommer frågan om det demokratiskt haltande övervakningssamhället (hej på dig, Edward Snowden), en problematik som man förvisso inte går på djupet med.
Det kan man inte heller kräva av en James Bond-film, förstås inte. Men det som man med facit på hand förväntar sig är ett större känslomässigt engagemang och festligt fyndiga karaktärer.
På båda punkterna förlorar Spectre mot Sam Mendes första Bond-installation. Här finns inget som går upp mot Judi ”M” Dench och hennes tragiska öde och även om James Bond – i en eftergift till nutiden – låter bli att hoppa från blomma till blomma är romantiken inte direkt smittande.
Inte heller Christoph Waltz, lysande i Quentin Tarantinos Inglorious Basterds, kommer riktigt till sin rätta. Kanske beror det på att rollen är tämligen snävt skriven – som så mycket annat i en film som hoppar från paradnummer till paradnummer utan att det dramatiska kittet alltid finns där.
Missförstå mig inte. Slutresultatet är furstligt underhållande och mördande snyggt, detta på ett sätt som inte känns så där störande modernt och mekaniskt. Underförstått: ränderna sitter i, patinan och de klassiska referenserna likaså.
Och joo, Daniel Craig är fortsättningsvis herre på täppan. Han tillför rollgestalten en bredsida streetkredd och arbetarklassfasoner och trots att Craigs Bond är den minst sarkastiska av alla 007-installationer har han den här gången flera skämt att hugga tänderna i.
Hur som helst är det lite tjänstemannaarbete över Spectre. Ramarna är intakta men biffen och tillredningen imponerar inte alltid, risker skys.