En hemmafrus nya liv
På något sätt blir Willy Russels Shirley Valentine en slags antites till Rob Beckers Grottmannen, på gott och ont.
Regi: Marcus Groth. Produktion: Karl Norrbom och Larrie Griffis. Teknik: Devendra Adhikari. Foto och ljus: Michael Sörensen. Ljud: Ville Hukkinen. På scenen: Nina Hukkinen.
Premiär på Luckan/Nya verandan 28.10.
Vad var det som hände? Eller var det just det att ingenting hände? De här frågorna ställer hemmafrun Shirley Valentine ut i luften vid sitt slitna köksbord någonstans. Det handlar om livet som verkar ha förvandlats till en trist transportsträcka mot graven. Barnen har flyttat ut och diskussionerna med mannen har reducerats till ett minimum.
När hennes kompis erbjuder henne en flygbiljett till Grekland för en två veckors semester tvekar hon ändå. Hur ska mannen klara sig om hon inte lagar hans mat och tvättar hans kläder?
Frågeställningen kan tyckas absurd i dag, och det blir stundvis pinsamt tydligt att Willy Russells monolog har trettio år på nacken. Särskilt den första tredjedelen, förlagd till Shirleys köksbord, har få beröringspunkter med det samhälle vi i dag lever i. Förutom i tid är avståndet stort också i kulturell bemärkelse, då originalets engelska arbetarklassmiljö ständigt gör sig påmind trots att man valt att tona ned det platsspecifika.
Avståndet märks också i att Nina Hukkinen inledningsvis har svårt att göra texten till sin egen. När Shirley trots allt kommer iväg på sin resa får både hon och pjäsen nytt liv. Nu rör vi oss på ett allmännare plan, med allmännare frågeställningar om frihet, självförverkligande, lycka och identitet. Då blir också möjligheten att identifiera sig med Shirleys situation betydligt bättre, vilket är en nyckelförutsättning för Russells monolog.
Nina Hukkinen hittar här, med hjälp av Marcus Groths rätlinjiga och ändamålsenliga regi, ett lugn och en självklarhet i rollen och lyckas förankra den i en igenkännbar verklighet. Med lågmälda uttrycksmedel gestaltar hon både Shirleys nyfunna lycka och den melankoli som finns där bakom.
I Ibsens efterföljd
Shirley Valentine bär på ett budskap om självförverkligande. Det är knappast nytt, och var det inte heller 1986, men är tidlöst i sig själv. Monologen kan räknas som en feministisk klassiker, också om pjäsen ger anledning att konstatera att feminismen såg ganska annorlunda ut i Liverpool 1986 än den gör i Helsingfors 2015.
Grundberättelsen är egentligen en nytolkning av Ibsens Et dukkehjem, där Nora lämnar sin man för att stå på egna ben. Noras beslut är ändå betydligt mer radikalt, då hon också överger sina barn.
Det som återstår är med andra ord en kvinna som lämnar ett olyckligt äktenskap där hon varit sin mans slav för att äntligen börja leva sitt eget liv. Och bra så. Det som är mindre bra är att Russells text är så övermåttan full av klämkäcka klichéer och putslustiga oneliners. ”Äktenskapet är som Mellanöstern – det finns ingen lösning”. ”Jag har förälskat mig i livet”. ”Den enda jag haft ett förhållande med är mig själv”.
På något sätt blir Shirley Valentine en slags antites till Rob Beckers Grottmannen, på gott och ont. Nu får i stället frun tala ut om äktenskapet och männen, och också om det blir både intelligentare och mer samhällsrelevant, offrar man i båda fallen en djupare analys av huvudkaraktären och samhället till förmån för några enkla skratt.
Shirley Valentine Regi: Marcus Groth. Produktion: Karl Norrbom och Larrie Griffis. Teknik: Devendra Adhikari. Foto och ljus: Michael Sörensen. Ljud: Ville Hukkinen. På scenen: Nina Hukkinen. Premiär 28.10 på Luckan/Nya verandan