Prest: Dränkt i whiskypimplande noir
I sin nya roman Android skriver Marcus Prest det slags hårdkokta staccatoprosa som är så lätt att göra narr av, men gör det trovärdigt och effektivt.
ROMAN
Schildts & Söderströms 2015
I början av Marcus Prests nya roman når en bisarr nyhet löpsedlarna. En man har svalts levande av en val och medvetslös plockats upp ur dess buk, svårt bränd av magsyrorna. Den före detta krigsreportern Johan Levine, som dragit sig tillbaka efter framgångarna med sin bok om invasionskriget i öknen, blir illa berörd. I hans drömmar och fantasier återkommer valen som en väldig, hotande skugga nere i djupen.
Man kan associera till kapten Ahabs besatta sökande efter den vita kaskelotten i Moby Dick, eller till Bibelns Jona, på flykt undan Guds kallelse. Johan Levine är lite av båda. När boken börjar består hans tillvaro av en sövande räcka dagar som passerar framför datorskärmen och lyxlägenhetens panoramafönster. Men snart visar det sig att en gammal korrespondentkollega råkat ut för en mystisk förgiftning som inte bara intresserar infektionsläkarna utan också skyddspolisen. Johan slår igen laptoppen, säljer sina aktier och beger sig på en jakt efter gestalter ur det förflutna.
Klassisk antihjälte
Om Marcus Prests debutroman Pop (Schildts, 2011) var cyberpunk pumpad med amfetamin och steroider är Android dränkt i whiskypimplande noir så det stänker om det. Johan Levine är en klassisk antihjälte: motsträvig, desillusionerad och med mycket oklara drivkrafter. Människor skyr han – han raderar sms, stänger av mobilen för att slippa svara när det ringer – och har i stället inrättat sig i ett nätverk av korskopplade högteknologiska prylar.
Prest skriver det slags hårdkokta staccatoprosa som är så lätt att göra narr av, men gör det trovärdigt och effektivt. Och det är nödvändigt för en story som den här – här handlar det inte om några förföriskt cyniska småskurkar utan om massförstörelsevapen, krig, fanatism, korrupta statsmakter och dito megabolag. Räckvidden på Prests stoff kan verka förskräckande men spänningsgraden är det minsann inget fel på. Android är faktiskt uppslukande läsning.
För mig är det i hög grad miljöernas förtjänst. Prest klär in Åbo och Sankt Petersburg i en oemotståndlig dekadens där neonskyltar tävlar med halogenröda solnedgångar och snötung himmel med grå betong. När Johan Levine åker helikopter upp till det ryska elbolagets glittrande skyskrapa är det nästan så att man hör Vangelissyntharna ringa i öronen.
Som i debutromanen lutar sig Prest tungt mot sina inspirationskällor, inte minst Ridley Scotts ”Blade Runner” (till exempel i kapitelrubrikerna, som följer just Vangelis soundtrack till filmen). I den förra boken blev allusionerna och genrereferenserna i mitt tycke alltför sällan mer än markörer för en stämning eller ett tema. Den här gången lyckas dock Prest betydligt bättre med att utnyttja dem för att fördjupa sitt stoff.
Var finns verkligheten?
Mot bakgrund av krigskorrespondentens upplevelser i ett brutalt krig ställs Johan Levine inför den filosofiska och moraliska frågan om var verkligheten egentligen finns: är det i gränserfarenheterna, i det som kan uppenbaras i skakande pansarvagnar, i närkontakt med döden eller i en legosoldats blick? Eller finns den i människornas ”råttaktiga existens”, det som vanligt folk brukar kalla ett anständigt liv? Var ska han själv befinna sig? Och har han något egentligt val?
Den metalitterära leken blir som mest uppenbar då Prest i några pinsamma bar- och sängscener låter Johan dra repliker direkt ur sina filmhjältars munnar. Här bidrar stereotyperna till den klaustrofobiska stämningen, då Johans manöverutrymme tycks begränsat till detta rollspel i hårdkokt manlighet. Det är synd att inget av kvinnoporträtten getts samma omsorg och fått något av den komplexitet som finns i noir-genrens bästa femmes fatales.
Men det hindrar inte att Android är en utomordentligt otäck roman som rör sig kring verkligt skrämmande frågor. I en värld som verkar likgiltig för gott och ont, vad gör vi med vårt eget mörker?